Vi behöver nya gömställen

Iris har kommit på oss.

Det här med napp var aldrig nånting för Iris. Det stod tidigt klart att tummen var hennes bästa vän. Och Kalle förstås. Kaninen.
 
Iris hade när hon var yngre flera olika kaniner tills det fanns en hon fastnade för. En grå kanin med bara ett huvud och armar som sitter fast på en "snuttefilt".
 
Det är verkligen hennes bästa vän. Hon somnar med kaninen, hon gosar med den till Bolibompa, hon åker vagn med den och på senare tid har hon även kastat i den i poolen på altanen ett par gånger.
 
Det är vid sådana olyckor. Som dränkning, matkladd eller annat smuts, som det slog oss att det kan vara praktiskt med fler kaniner. För om vi skulle ha bara en och den måste tvättas... det skulle inte bli bra.
 
Därför köpte vi in ett par till av samma kanin. I dag har vi tre-fyra stycken som Iris umgås med i omgångar. Vår ambition har varit att hon inte ska förstå att det är flera stycken, men hon är väldigt svår att lura.
 
Numera har hon lärt sig vart de andra kaninerna gömmer sig i väntan på att kaninen som för stunden används ska behöva en inhoppare.
 
Jag och Johanna måste härmed hitta nya gömställen. Det kan bli nog så jobbigt att vänja av henne en framöver. Men så här söt var hon i alla fall tidigare i dag.
 
Tror ni pappa smälte när han fick den här bilden skickad till sig på jobbet under torsdagskvällen? Svar ja 😊
 

Vår lilla tornado 🌪💙

 
Iris är väldigt lik sin mamma, inte minst till utseendet men också till sättet. Men ibland lyser det igenom små strimmor av personlighetsdrag som hon även ärvt av sin pappa.

En av dessa verkar vara att hon är som en virvelvind när hon sover. Detta har lett till att vi lagt en madrass intill Iris säng. Och tur är väl det. Så här hittade jag det lilla hjärtat nu vid 04.30 innan jag skulle åka till jobbet.

Bara för mig att lägga henne rätt och stoppa om henne med en puss på kinden, vår lilla tornado 🌪💙

Iris kommer att fixa förskolan galant

Iris och Johanna är äntligen hemma från Falun igen.

Medan Johanna och hennes mamma åkte på ett shoppingäventyr, drog jag och Iris till lekparken. Jag hade inte umgåtts med henne sedan i torsdags, så det var roligt att få hitta på någonting ihop.
 
Jag har berättat tidigare om hur jag tycker att det är jobbigt att Iris snart (i slutet av augusti) ska börja på förskolan. Det är nog inget unikt med mig i det, det är nog många föräldrar som tycker att det är jobbigt, men jag tycker att det är oerhört tungt.
 
Jag vill liksom vara där vid hennes sida och skydda henne från eventuellt elaka barn eller annat som kan göra henne illa. Så kommer jag troligtvis att känna igenom hela livet. Men det gjorde ändå mitt pappahjärta varmt, när jag såg hur Iris var intresserad av andra barn.

Helst av allt vill hon gå till de andra barnen och det är dit hon sätter kurs när jag ställer ner henne på marken. Det slåg mig att hon kommer att fixa förskolan galant och kommer inte att ha några problem med att skaffa nya vänner. Den som blir svårast att skola in, det blir nog mig.

Iris. Med blicken fäst på de andra barnen vid gungorna på lekplatsen.
 
Just den här gången var de andra barnen lite för stora. De cyklade fort på sådana trampcyklar som sitter fast i en cirkel och som går runt, runt, runt. Det gjorde lite ont att se henne stå med mig några meter ifrån och inte kunna vara med i den fartfyllda leken.
 
Men på förskolan är barnen i hennes egen ålder och hennes oblyghet gör mig säker på att det kommer att gå bra.

Även om jag aldrig kommer att komma över känslan av att jag tycker att det är mäkligt att mitt barn som inte ens är 1,5 år ska vara ifrån oss föräldrar flera timmar så många dagar i veckan.
Visa fler inlägg