Iris lilla trio

Iris började på förskolan igen förra veckan efter fyra veckors sommarlov.

På förskolan där hon går finns det tre-fyra avdelningar. Tanken från början var att hon inte skulle byta till den här terminen utan gå kvar där hon varit.

Då pedagogerna inte "flyttar med" barnen, kände ändå jag och Johanna att det var en trygghet i att hon fick vara kvar med dem.

Men så veckan innan sommarlovet, fick vi veta att Iris i stället skulle flyttas upp. Det hade blivit en plats ledig och då kände de att hon stod näst på tur. Vi blev lite fundersamma och allt blev lite konstigt.

Samtidigt som Iris kompisar som skulle byta hade fått gått dit och hälsat på ett gäng gånger tillsammans, fick Iris börja skolas in från förra veckan när hon var tillbaka igen.

Men tack och lov har det gått bra. Vår tanke i att det skulle vara bra med tryggheten i pedagogerna, visade sig inte vara större än den trygghet Iris hittat i några av sina kompisar.

Tio-elva av de 14 barnen Iris hade gått med förra året skulle byta avdelning. Nu när Iris fick "följa med", känns det ändå så här i efterhand helt rätt.

Iris har kommit in i det på ett väldigt naturligt sätt och även om hon varit lite blyg till sina tre nya pedagoger, har det gått bra.

Och kompisarna hon står närmast hjälper verkligen till – utan att de kanske tänker på det. Som den här morgonen, när jag och Iris kom till förskolan.

Då står hennes två närmsta kompisar och vinkar i fönstret intill entrén när vi kommer. Och när Iris öppnar dörren ropar de "hej Iris!" och dansar för att de är så glada att Iris äntligen har kommit.

Jag ser på Iris att hon blir på bra humör direkt. Hon ler, en liten blygsamhet släpper och snart dansar hon också. 

Jag följer med in men hon är redan uppslukad av leken. Jag vill alltid få hennes ögonkontakt innan jag går, så att hon vet att pappa har lämnat, så att hon inte kommer på det senare. Hon ser mig när jag vinkar, vinkar tillbaka, säger "hejdå pappa, ses sen!" och dansar vidare med sina kompisar.

"Okej, jag tror att hon förstått" skrattar jag och en pedagog medan vi ser de här tre tjejerna börja leka doktor.

Det är så fint med den här första vänskapen och att de leker så fint tillsammans. De leker med andra barn också, förstås, men just den här trion har funnit varandra lite extra.

Det blir ännu finare när jag romantiserar det hela och tänker att de kommer att gå i samma klasser nu hela vägen upp i gymnasiet och vidare.

Det kanske inte blir så, någon kanske flyttar på vägen eller något annat kommer emellan dem med åren.

Men om, det är en fin tanke.

Så här kan man se ut när man bakar scones en söndagsmorgon. Jag fick absolut lov att ha förkläde jag med.

Iris lever life

Det blev bara ett dygn för mig i Dalarna den här gången.

Vi packade in familjen och åkte upp på torsdag morgon och i går kväll åkte jag hem igen för att jobba över helgen, samt kvällspass under mån-ons nästa vecka.

Resten av familjen fick stanna i Falun för att hänga där under den här perioden jag jobbar.

Under dygnet jag var där hann vi i alla fall med massor!

Iris lever verkligen life där hos mormor och morfar. Hon springer runt i bara blöjan, badar vid deras egna lilla strand, leker i sanden, äter jordgubbar, hallon eller äpplen direkt från gården och hinner inte med några utbrott som kan ha hemma, just för att hon har alldeles för mycket roligt för sig.

Dessutom kom min lillasyster dit och hängde med oss under dagen vilket gjorde det hela ännu trevligare.
•••

Som uppmärksamma läsare kanske märkt har jag bytt namn på kategorin ”lillebror” till ”Sigge”. Det är nämligen så att lillebror äntligen har fått ett namn.

Det tog bara 40 dagar innan var bestämt och inte alls tio minuter efter födsel som det gjorde med Iris. Det var mycket svårare med pojknamn, vilket vi visste från att vi diskuterade eventuella sådana även när Iris var i magen.

Det finns inte alls lika många bra pojknamn som tjejnamn.

Men till slut så. Sigge Lundholm, välkommen till familjen!
 
Iris vid ett stopp på vägen uppåt landet.

Iris lurar systemet

I syskonvagnen brukar Iris gilla att dra ner suffletten så att det blir som en koja.
 
Jag blir alltid så avundsjuk när hon gör det. Jag vill också sätta mig skönt där inne med min mjukiskanin, höra folk prata utanför och gömma mig med känslan att jag är den enda i hela världen som är här inne.
 
 
Häromdagen visade dock Iris upp en ny sida av kreativitet i sin koja. På vägen hem från stranden fick hon ett Mariekex.
 
Mest för att hon var trött och för att vi inte orkade ta fighten att få upp henne i vagnen.
 
På vägen hem gick det fort innan en hand sträcktes ut från kojan. ”Meera kex!” Hon fick ett till. Och ett till. Totalt tre stycken.
 
När vi väl kommer hem och drar upp taket hon gömt sig under, satt hon där helnöjd med lite smulor på magen – men med två och ett halvt kex kvar!
 
Ungen lurar redan systemet, utan att egentligen göra något fel. Det var ju bara att låta henne äta upp dem i sin egen lilla takt.
Visa fler inlägg