En lämning utan protester!

Haaallå!

Nu har jag verkligen något att berätta.

Jag har tidigare vid flera tillfällen berättat om Iris inskolning på förskolan. Den blev inte direkt optimal, då Iris först var sjuk och och frånvarandra, för att sedan åka till Grekland en vecka. Sammanlagt blev hon borta i 2,5 vecka och mormor fick följa med ett par dagar efter Grekland, för att "börja om" litegrann.

Sedan dess har det blivit bättre. Iris har blivit ledsen vid lämning, inte varit så pepp på att byta min eller Johannas famn för en av sina pedgagogers. Men det har sedan snabbt gått över, bara några minuter senare så har hon varit med och lekt.

Hon har varit lite avvaktande, har de berättat – fram tills de senaste 12-14 dagarna. Då har Iris börjat leka mera, varit med och dansar, tramsat sig, skrattat och lekt med de andra barnen. Släppt loss lite. Känt sig mer trygg.

Och så i går, hände då det som jag väntat på men som jag inte var beredd skulle hända nu. Jag följde med Iris till "föris" för att lämna henne. På vägen dit var Iris på gott humör och peppad. Det hade jag varit med om tidigare, men att hon sedan blivit lite ledsen vid själva överlämningen när jag lämnat.

I går var hennes pedagog J där. Hon kom fram till oss och sträckte fram armarna till Iris att hon skulle komma till henne. Då brukar Iris annars krama sig fast vid mig, men inte den här gången.

Nu bytte hon famn från mig till J:s utan protester och när jag pussade henne i pannan och sa hejdå kom heller ingen annan reaktion än att hon tittade på sina kompisar och såg ut att kolla efter vad hon skulle leka med. När J sa "ska vi leka i sanden", svarade Iris glatt "ah!" och tittade inte åt mitt håll.

Det var så oväntat, men så härligt förstås! Att Iris börjat tycka om förskolan och nu kommit såpass långt att även lämningarna börjar gå bra utan tårar eller motstånd. Vi får se om det håller i sig framöver, men även pedagogerna säger att det är en helt annan Iris nu – till det positiva – än den Iris som skolades in i början.

#Rookie 🌽 🍅

Iris tycker verkligen om grönsaker – och frukt. Vattenmelon är typ det bästa hon vet. När det kommer till grönsaker gillar hon särskilt majs och tomat.

Så häromdagen efter att jag hämtat Iris på förskolan, skulle hon få äta före mig och Johanna, i väntan på att mamma skulle komma hem från jobbet. Hon fick grytan som var sparad från dagen innan och på hennes tallrik slängde jag också på just lite tomat och majs.

Jag tänkte att hon äter väl lite av allting, det gör hon ju när vi äter Tacos. Då plockar hon inte ut favoriter utan äter lite av allt. Kanske för att allting är grönsaker och för att allt är typ jämngott.

Det tyckte hon inte här. Iris rörde knappt grytan, utan åt upp sina grönsaker och ropade efter mer när det var slut. Någonting som hennes mamma förutspådde när jag skickade en bild på en ätande Iris.

 
 
Själv kände jag mig just som en rookie.

Hon borde fått grytan först, sedan grönsakerna.
Och sådant kan man tycka att jag ska ha koll på...

Bättre än väntat ändå

God morgon då!
 
Jag vaknade av ”pappa, neea!” Vilket är Iris sätt att säga att hon vill gå ner. Jag kollade på klockan, 05.40 ändå. Nästan en timme bättre än när hon vaknade i går.
 
Så, här hänger vi. Iris kollar på ”Bing” och jag tittar på sista perioden av en hockeymatch från NHL.
 
 
Snabbt man får perspektiv till saker och ting förresten. Jag hade blivit överlycklig om Iris sov till 07-nånting. Det hade liksom varit heeelt fantastiskt, för det har typ aldrig hänt. Vi väntar vidare på det.
Visa fler inlägg