Hemma med feberkaminen

Johanna såg en lapp på förskolans dörr i förrgår: ”Magsjuka i huset.” Helvete. Vi började fundera på vad vi skulle göra nu. Vi fick veta att det handlade om ett syskon till ett barn på Iris avdelning. Den ungen var hemma den här dagen trots att hen inte blivit sjuk. Så, veterligen hade sjukan inte varit i huset.
 
Vi funderade om Iris skulle vara hemma ändå, eller om hon skulle gå till förskolan. I går fick hon ändå gå dit, ett beslut inte jättemånga hade valt. Plötsligt var bara åtta av 15 barn där i går.
 
I och med att vi åker till Grekland om en vecka (huuur skönt?!) vill vi inte ligga och kräkas nu. Men den här torsdagen behövde vi inte fundera över om Iris skulle vara hemma eller ej, för i natt var hon varm och det visade sig att hon hade 38.7 i feber. En temp som håller i sig än.
 
 
Så nu är jag hemma med den här lilla feberkaminen. Jag börjar jobba klockan tre, så Johanna åker tidigare från jobbet och tar över från klockan ett. Iris är väldigt mysig i dag. Lite febersänkt, så hon myser gärna i min famn. Vi läser böcker och tittar på tv.
 
Men jag tycker också synd om henne. Ytterligare ett bakslag i inskolningen. Och om en vecka åker vi i väg, vilket ger ytterligare ett uppehåll på en vecka.

Det första hålet i pappahjärtat

Jag fick häromdagen känna på det första riktiga hålet i mitt hjärta som pappa. Detta när jag lämnade Iris på förskolan. Johanna hade gjort det tidigare och under fredagen var det min tur för första gången.

När vi närmade oss och skulle svänga upp på återvändsgränden, dit man bara kan vända med bilen precis utanför förskolans entré, mötte vi en kvinna i en bil. Jag kunde se henne torka en tår från sin högra kind och orkade med ett leende när hon mötte min blick.

Det var över på ett par sekunder, men dessa var ändå fyllda med empati. Mina ögon sa: ”Du är stark, det var bra gjort." Hennes sa: ”Tack, du klarar det.”

När vi kom till förskolan och hade parkerat vagnen utanför entrén, gick vi in i hallen för att byta om. Iris skulle vara ute, vilket hon älskar. Dagar hon inte får göra det, tittar hon ofta avundsjukt på de andra barnen genom fönstret.

Vi satte på galonbyxor och stövlar. Varje gång som Iris fick lov att stå själv intill mig, vände hon sig om och skulle upp i min famn. Hon visste vad som var på gång. Vi gick ut och fröken T kom fram till oss.

– Jaa, det är första gången du lämnar i dag?

Jag nickade och kände hur en klump började växa i halsen. T förklarade att det kommer att gå bra. Att Iris troligtvis kommer att bli lite ledsen när jag går men att det snabbt går över. Hon sa också att detta bara var något att göra och att inte dra ut på det.

Jag tog ett djupt andetag och ställde mig på knä framför Iris som grät med tårar rullandes nedför kinderna. Jag torkade dem, gav henne en puss på pannan. Hon lugnade sig och jag förklarade att ”nu ska pappa åka och jobba, men jag kommer och hämtar dig lite senare.”

Det som händer här sedan, är svårt att förklara. Att resa mig upp, släppa Iris tårfyllda blick och vända mig om för att gå. Att höra henne börja gråta igen men inte få vända mig om och bara plocka upp henne. Det var fruktansvärt.

Jag klev över det korta staketet som håller förskolans minsta barn separerade från de största, gick genom de stora barnens gård och öppnade grinden. Stängde den bakom mig och kunde inte hålla mig.

Tårarna rullade och mest för att det kändes som om jag hade svikit Iris. I mig kändes det som att hon nu trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka. Som om jag lämnat hennes gråtandes där tillsammans med människor som hon faktiskt inte fått någon större relation till ännu.



När jag hämtade henne vid 14.30, fick jag höra att allt hade gått bra. Hon var på bra humör när jag kom och visade stolt upp allting hon kunde peka på. Allt på förskolan var roligt och en plats som var hennes där hon nu ville visa mig allt roligt man kan göra.


Då mådde jag bra igen, när jag fick se när jag kom för att hämta att hon var glad och mådde bra. Enligt hennes fröknar går det åt rätt håll. Tidigare var Iris lite avvaktande, men nu har hon börjat ta för sig och det enda jobbiga är numera lämningarna.

Vi får jobba vidare med dem så ska det nog bli bra där också. Men att lämna ett gråtande barn och inte bara få gå tillbaka, plocka upp barnet och krama om det hårdare än någonsin då instinkten inte vill annat, det är hemskt.

Ett par åtkramande små händer

I helgen är vi på turné.

Vi är hemma i Dalarna och hälsar på släkt och vänner. Det var längesedan vi var upp till Mora där min släkt bor, så resan fick börja med en snabbvisit där från fredag till lördag förmiddag.

Men det jag tänkte skriva om, inträffade när vi stannade i Enköping för att käka. Detta redan 40 minuter efter att vi påbörjat resan från Stockholm.

Vi gick in på restaurangen och Iris fick gå själv till en början. Men när några militärklädda män äntrade byggnaden, ville hon snabbt upp i min famn. Hon sträckte armarna upp mot mig och jag bar upp henne.

Och det var då som jag upplevde något för första gången. Hur Iris liksom klamrade sig fast runt min hals. Hon höll hårt med båda händerna i min tröja och vilade huvudet mot högra sidan av min hals. Detta pågick i kanske... fem minuter.

Jag kramade henne tillbaka och höll henne stadigt i famnen. Hon är lite blyg när det kommer till främmande män. Så jag tror att det var det som skapade någon slags jakt på trygghet där i min famn.

Jag vet inte om hon upplevde detsamma, men jag log och kände ett starkt pappa-dotter-band just där och då. Annars har Iris de senaste dagarna, sedan hon började gå till förskolan, varit lite oroligare när Johanna går till ett annat rum.

Ska Johanna bara gå på toaletten, kan Iris fråga efter mamma och jag får förklara för Iris att mamma kommer snart. Kanske har detta uppstått då hon vet att mamma kan "försvinna", som när hon lämnar henne på förskolan. Jag har ju inte gjort det ännu, men det kommer det också här framöver.

Det var i alla fall en härlig känsla att känna för mig. Iris åtkramande små händer mot mina axlar och hennes lutade huvud mot min hals. Nu ska jag gå in och lägga mig hos henne. Natten till i dag när vi sov hos min pappa, sov hon sämre än hon gjort på mycket länge. Ja, hon har inte sovit så dåligt sedan hon var bebis faktiskt.

Hon snurrar mycket, vaknar, sätter sig upp, ropar efter sin kanin (hennes stora trygghet), lägger sig ner igen och så har det fortsatt genom några nätter nu.

Det är mycket som händer för vår lilla ettåring just nu, många tankar som ska försöka landa och som hon ska ta sig igenom. Jag förstår verkligen om det blir lite mycket då.

Det tar på krafterna att vara ute på turné.
Visa fler inlägg