Ett år sedan vi fick veta att Johanna var gravid

I dag är det ett år sedan Johanna kissade på stickan och ett blått, underbart och minst sagt oväntat plus sken upp på graviditetstestet.
 
Jag minns att vi satt och bara tittade på varandra, vi förstod ingenting.
 
Vi hade tagit allt detta så pass långt att Johanna hade köpt ägglossningstester.
 
Det var väldigt svårt att tyda dem, då dem från en dag till en annan gav väldigt oklara besked.
 
Det var något som inte stämde.
 
Vi var förvirrade, tills en vän till Johanna kom med tanken att "du kanske redan är gravid?!" och att det skulle vara därför ägglossningstesterna inte fungerat.
 
Vi skrattade bara åt det först, skulle Johanna redan vara gravid? Haha! Då skulle vi väl veta om det?
 
Men så var det.
 
Tillbaka till soffan där vi satt med ett plus i vår hand.
 
Överlyckliga och livrädda. Glada och chockade. Oförstående och tankspridda.

Det var så mycket i det där ögonblicket som hände.
 
Det var så oväntat att det skulle hända just den där augustimånaden förra året, trots att det var det vi helst ville mer än någonting annat.
 
Ett plus på stickan som Johanna skrivit finare om här.
 
Och så ett år senare.
 
Ett plus döptes till "Kjelle" i magen.
 
Kjelle kom ut, visade sig ha snippa och berättade för oss att hon heter minsann Iris.
 
Den coolaste och härligaste tjejen jag träffat i mitt liv.
 
Så det kan gå, ändå!
 
Resultatet av vårt plus på stickan. En långhårig och härlig trollunge.

Då jag och Johanna blev gravida

Det var i augusti förra året som vi fick veta att Johanna var gravid. Jag minns det väldigt väl, för det var i en månad där vi verkligen inte räknade med att det skulle ske. 
 
Vi hade försökt aktivt att bli gravida igen sedan januari, detta efter det utdragna missfallet vid första graviditeten i veckan 15, som avslutades i ett sterilt läkarrum på Södersjukhuset i början av december året innan.
 
Det var en tung tid och jag minns att vi liksom lade allt kring barn åt sidan en tid, men kom redan i januari in på tankarna att försöka igen, men att det till en början fick "gå som det går" – utan hetsjakten kring fertila dagar.
 
Därefter blev det mer och mer seriöst för varje månad som gick. Jag minns några av de stunder när vi hade ett nytt graviditetstest i vår hand som inte visade ett plus. Att vi kunde konstatera att ännu en negativ månad hade passerat och att vi fick börja om än en gång.
 
När vi väl var framme i augusti och sommaren hade passerat, hade Johanna börjat med ägglossningstester. Jag minns att det var mycket strul med dem som vi använde och att de inte kändes pålitliga. Ett test ena dagen kunde visa att det var läge att försöka, innan nästa dag visade att det inte alls var läge.
 
Det var rörigt och de vi använde kändes inte alls så säkra som man skulle vilja. Vi använde oss av de dyrare testerna (som man lätt tror ska vara de bästa) och som i längden blev väldigt dyra.
 
Detta har gjort att vi, när det är dags för Iris att få ett syskon, bestämt oss för att använda oss av billiga graviditetstester och ägglossningstester från Apotek365.
 
De ger svar direkt, är av hög kvalité och har en pricksäkerhet på 99,6% till att ge ett korrekt svar. Dessutom är priset som sagt att föredra. Här får du fem tester för samma pris som vad en sticka kostar hos andra konkurrenter – och som dessutom är minst lika bra.
 
Behöver du billiga och bra graviditets- och ägglossningstester, skulle jag därför rekommendera testerna från Apotek365.
 

Detta inlägg skrivs i samarbete med Apotek365.
 

Klockan 00.07 föddes vårt lilla troll

Skriver från en säng på BB Sophia med välmående bebis i Johannas famn.
 
Andra bloggar som jag läser där det har fötts barn, har väntat några dagar med sin förlossningsberättelse. Och kanske är det bra att göra det, för att låta det hela smälta in. Och kanske gör det att jag behöver gå tillbaka och komplettera i det jag nu ska skriva vid ett senare tillfälle, men jag tycker ändå att vi kör! Det här är min berättelse om vår förlossning – för det har kommit ut ett litet välmående troll! – och jag kommer att länka Johannas historia senare.

(Det finns en risk att detta inlägg blir ganska långt).
 
Som jag berättade vid den senaste uppdateringen klockan 21.22 i går kväll, valde vi då att ringa efter en taxi och ta oss in till BB Sophia. De sa då att vi kunde komma in och ta med oss våra grejer, men att vi kunde få åka hemåt igen om Johanna ännu inte var i den aktiva fasen.
 
Okej tänkte vi, vi tar en chansning. Vi hade ändå klockat värkarna och de senaste 15-20 hade kommit starkare än tidigare, hållit i sig omkring minuten och haft ungefär fyra minuter emellan sig. Vi åker in. Vi beställde en taxi och tog oss mot BB Sophia.
 
Vi fick åka med en tyst och förstående taxichaufför, något jag sa till om när jag ringde och beställde den. Det kändes skönt. Ingen påslagen radio på NRJ som dunkade house så att hela bilen studsade fram på gatan. Uppskattat.
 
Väl framme var klockan 22.30 (eller 22.27 som det står på taxikvittot). Vi blev gott omhändertagna och fick ett förlossningsrum direkt. Värkarna höll i sig som tidigare, men ökade inte till en början. Jag och Johanna började spekulera i hur pass öppen vi trodde att hon var. "Jag hoppas på fyra-fem centimeter", sa Johanna, då det skulle ha betytt att vi inte behövde åka hem. "Tänk om vi måste åka hem igen...", tänkte vi oroligt. 
 
Att fått lov att spendera en natt till hemma hade inte varit en höjdare.
 
Barnmorskan undersökte Johanna, tittade på oss, log och sa: "Du är öppen tio centimeter, bra jobbat!" Vi tittade på varandra och har i efterhand förstått att vi tänkte samma sak: "Shit, nu kör vi! Snart kommer vi att ha en bebis!" Och snart därefter kom de första ordentliga värkarna.
 
Det som jag tyckte var mest obehagligt med hela förlossningen var nog just den, den första ordentliga värken. När jag ser i Johannas ögon att hon får lite panik, att hon bara vill försvinna, att det gör fruktansvärt ont. Jag andas med henne och trycker försiktigt men bestämt ner hennes axlar i förlossningsfåtöljen. Vi tar oss igenom den. Johanna tar sig igenom den.
 
Barnmorskan och undersköterskan kommer in. Eftersom att Johanna på grund av sin Skolios inte fick sätta epidural, var det bra att hon hade stått för ett såpass bra arbete på hemmaplan, för här fanns ingen tid för sådant. Därmed fick hon i stället nöja sig med lustgasen. 
 
Efter en ny ordentlig värk med lustgas, tittade Johanna på mig i eländet, log och gav mig ett "V-tecken" med fingrarna. Hon har i efterhand berättat att det kom spontant när hon tänkte på att hon redan var öppen tio centimeter. Och jag håller med! Jag är så imponerad av hennes arbete!
 
Johanna hade sedan tidigare tänkt att hon vill föda i vatten, så barnmorskan tappade upp ett badkar som fanns på rummet. Johanna tog emot ett par värkar till med lustgas i fåtöljen, innan hon fick gå över till badkaret. Däremellan kom också en ordentlig värk. Johanna hamnade ståendes och hängandes i mig och först där gick vattnet.
 
 När Johanna sedan var i badkaret gjorde barnmorskan och undersköterskan ett strålande jobb vid sidan av. Jag är så imponerad även av dem. Jag satte mig intill Johannas huvud, höll hennes hand med min vänstra och strök hennes huvud med den högra.
 
Just där är det svårt att inte känna sig hjälplös som partner. Men när jag skulle hämta saft åt Johanna, mellan värkarna, släppte jag hennes hand för en sekund. Då vevade hon efter den, fick tag i den igen och kramade den hårt med sin. Då fick jag känna att jag hade en viktig roll i det hela.
 
Några värkar senare, säger barnmorskan plötsligt att huvudet nu syns och att det inte längre åker tillbaka. Jag fick titta och såg massa hår som guppade i vattnet. Och två värkar senare var den lilla bebisen ute och lagd på Johannas bröst.
 
Först efter några sekunder frågade Johanna mig vad det blev. Själv satt jag intill henne och bara tittade på det här vackra barnet. Tårarna rann och jag kunde inte hålla tillbaka, det var bara så härligt att få släppa allt efter att fått höra från barnmorskan att allting såg jättebra ut och att bebisen mådde bra. Men jag lyfte på ett ben och kunde konstatera att Kjelle – som vi kallat bebisen i magen utan att veta kön – inte har snopp!
 
Klockan 22.27 anlände vi till BB Sophia. Klockan 00.07 var en liten flicka född! Det tog alltså endast lite över 1,5 timme. Johanna har som sagt stått för så mycket av jobbet redan på hemmaplan. Jag är så imponerad av henne och av alla andra kvinnor som tar sig igenom detta. Ni är så starka.
 
Här har ni avslutningsvis tre bilder på vårt håriga lilla troll.
Nu ligger vi alla tre på rummet och bara myser. De är verkligen jättetrevliga här på BB Sophia och de har tagit emot oss så som man tänkt sig att man vill ha det. Och jag blir ledsen när det slår mig att detta BB snart ska stänga.
 
Men hur som helst så mår vi bra :) Den lilla tjejen har mest sovit hela tiden och vi har hamnat i den klassiska bebisbubblan där vanligt Earl Grey-te smakar godare än någonsin och mackorna är från himlen. Och så vilar vi mest ögonen på detta lilla underverk som vi skapat tillsammans.
 
Otroligt.
Visa fler inlägg