Den här gången vet vi vad det är

Jag och Johanna var osäkra den här gången på om vi skulle ta reda på kön på Iris kommande syskon, eller ej. Med Iris gjorde vi inte det. Vi kände att mycket av spänningen fanns där och att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra med informationen om vi tog reda på det.
 
Men den andra graviditeten rullade på och vi kom fram till att be barnmorskan vid rutinultraljudet att skriva ner det på en lapp som vi sedan kunde plocka med oss. Både jag och Johanna har romantiserat fram någon slags fin bild av två systrar som blir tajta och som finns nära varandra genom livet.

Självklart kan du vara nära ett syskon av motsatt kön också, det är både jag och Johanna bra exempel på. Men den tanken gör i alla fall något med oss, att vi lite utan att vi tänker på det ställer in oss på att det är en tjej till i Johannas mage.

Men det är så skönt ändå att ta reda på kön så att man vet om man behöver köpa alla nya kläder eller om man kan använda samma som Iris hade. Och om man ska måla bebisens rum blått eller rosa... skoja!

Men jag har ändå fått en bild inom mig av att jag "bara" kommer att få döttrar. Att det blir som en liten tjejliga här hemma. Och jag har verkligen inga problem med det. Jag tycker snarare att det är en väldigt fin tanke. Jag har vid ett par tillfällen stött på andra pappor nu under den här graviditeten, som lagt orden i munnen på mig och sagt att "men nu hoppas du på en kille va?"

Jag kan förstå den tanken, att pappor tänker så. Att det är självklart att man vill ha en son när man själv är av det könet. För mig känns det inte lika viktigt. Det viktiga är att barnet är friskt när det kommer ut och att allting går bra under förlossningen, sedan blir det jättebra oavsett.

När jag och Johanna besökte fiket efter rutinultraljudet. Med lappen i handen.

Vi fick med oss lappen och vi har tittat på den. Det gjorde vi redan där på fiket. Så nu vet vi om det är en lillebror eller lillasyster som väntar Iris. Anledningen? Det är ett konstigt valt ord, men det var för att inte riskera någon som helst slags eventuell "besvikelse" om vi skulle ha ställt in oss på något särskilt kön.

Självklart hade det i längden inte spelat någon roll, men det är lätt att sväva i väg i tankar, att måla upp bilder och därför valde vi att ta reda på det. Så att vi nu kan vara förberedda på vad som kommer i slutet av maj/början av juni. Folk som tar reda på det av anledningarna som jag strök över längre upp i inlägget, provocerar mig något enormt.

God fortsättning! Här är en klapp till er 👶🏼

Goooood fortsättning!
 
Herregud vad livet bara springer i väg och jag hinner aldrig uppdatera er om läget. Ni bara fortsätter att komma hit för att läsa och mina uppdateringar lyser med sin frånvao.

Men nuså! Innan jag fortsätter måste jag bara tipsa om att jag är mer aktiv på Instagram. Sök upp "robinsoderlund" där om ni vill veta mer om vad jag har för mig.

Jag har annars åkt tillbaka till Stockholm och tagit en ofrivillig paus från jul- och mellandagsfirandet i Dalarna för att jobba ett par dagar. När jag anmälde att jag ville jobba dessa OB-fina dagar, kändes det som en bra idé.

När jag tidigare i dag vinkade hejdå till Johanna och Iris i hallen till svärföräldrarnas hus, kändes det inte lika roligt.
 
Men jag får försöka tänka: Pengar, pengar, pengar.
 
Annars har jag någonting väldigt roligt att berätta. Det har hunnit gå rätt långt, så ni kommer tyvärr bara att få hänga på den sista halvan av detta då Johanna redan (i dag!) sprungit in i vecka 19. Men det är så att Iris ska bli storasyster i slutet av maj.
 
En av bilderna från Instagram och den underbara funktionen "stories".

Detta var någonting som vi berättade för allmänheten så sent som i går. Vi hade valt att vänta med det av olika anledningar, men så blev det julafton och det kändes liksom naturligt att leverera den här julklappen till alla de som inte visste det redan.

Så nu får ni veta det också. Det är planerat till den 28 maj, så strax efter att Iris fyllt två år (3 maj), är det tänkt att hon ska bli storayster till en lillebror- eller syster. Jag tänkte att jag skulle svara på några snabba frågor som jag tänker att ni kanske funderar över.

Hur mår vi?

Jo, men, tack bra. Detta är såklart jätteroligt, spännande och lite nervöst på samma gång. Livet har förändrats något så radikalt sedan Iris föddes och än mer kommer det att bli från att det inte längre finns fler föräldrar än barn i vår lilla familj. Men mest är det jätteskoj!

Var det planerat?

Sett till vår vilja i att få ett barn till, så kan man säga att det var det. Men det var inte så att vi aktivt försökte bli gravida. Vi var mer inne på att om det händer, så händer det och då är det jätteroligt. Om det inte gör det, så får det hända senare helt enkelt. Och nu hände det! Och vi är väldigt glada över det.

Vet ni vad det är?

Ja! Vi vet att det till största sannolikhet är en.... bebis!

Förstår Iris vad som är på gång?

Jo, men det tycker jag ändå att hon gör. Hon har kopplat att det är en bebis i mammas mage som har börjat växa och vid ett tillfälle har hon även lagt munnen mot magen och sagt hej till bebisen.

Frågar vi vad som finns i mammas mage så svarar hon "bä!" som är hennes ord för bebis. Men ja, det är klart att det är svårt att vara 1,5 år och förstå att det till sommaren faktiskt ska komma ut en bebis som sedan ska bo hos oss.
 

Iris hemma hos sina bästisar, mormor och morfar.

Deeet var väl det hela för den här gången! Jag får skriva mer om julen i ett annat inlägg. Det var väl mest mys, umgänge med släkt och vänner, lite Kalle Anka, mycket mat, mera godis och julklappar. Typ så, om man ska summera den på två rader. Den var i alla fall lyckad.

Men det jag i första hand ville berätta för er är att det kommer ett tillskott till familjen i slutet av maj/början av juni nästa år. Sååå roligt! (Tycker jag alltså, er rör det väl nämnvärt!).

God fortsättning allesammans så lovar jag att vi hörs snart.

(OBS: Jag får använda kategorin "gravidbubblan" igen! 👏🏼👏🏼).

Ett år sedan vi fick veta att Johanna var gravid

I dag är det ett år sedan Johanna kissade på stickan och ett blått, underbart och minst sagt oväntat plus sken upp på graviditetstestet.
 
Jag minns att vi satt och bara tittade på varandra, vi förstod ingenting.
 
Vi hade tagit allt detta så pass långt att Johanna hade köpt ägglossningstester.
 
Det var väldigt svårt att tyda dem, då dem från en dag till en annan gav väldigt oklara besked.
 
Det var något som inte stämde.
 
Vi var förvirrade, tills en vän till Johanna kom med tanken att "du kanske redan är gravid?!" och att det skulle vara därför ägglossningstesterna inte fungerat.
 
Vi skrattade bara åt det först, skulle Johanna redan vara gravid? Haha! Då skulle vi väl veta om det?
 
Men så var det.
 
Tillbaka till soffan där vi satt med ett plus i vår hand.
 
Överlyckliga och livrädda. Glada och chockade. Oförstående och tankspridda.

Det var så mycket i det där ögonblicket som hände.
 
Det var så oväntat att det skulle hända just den där augustimånaden förra året, trots att det var det vi helst ville mer än någonting annat.
 
Ett plus på stickan som Johanna skrivit finare om här.
 
Och så ett år senare.
 
Ett plus döptes till "Kjelle" i magen.
 
Kjelle kom ut, visade sig ha snippa och berättade för oss att hon heter minsann Iris.
 
Den coolaste och härligaste tjejen jag träffat i mitt liv.
 
Så det kan gå, ändå!
 
Resultatet av vårt plus på stickan. En långhårig och härlig trollunge.
Visa fler inlägg