Om man bara tittar på bilderna ser det underbart ut

Vi har kommit hem till Stockholm igen efter 70 mil i bil. Huvudresan var att åka upp till Järvsö och hälsa på en gammal vän till Johanna och hennes man.

Resan dit gick bra och att komma dit där vi kunde släppa ut Iris bland getter, kor och traktorer var toppen. Men det var mer resan hemåt som jag tänkte skriva lite om.

Under morgonen i Järvsö efter att ha sovit över en natt, fick vi spontant för oss att stanna i Hudiksvall och ta in på hotell. En charmig liten stad med båtar, kanaler och välbevarade gamla hus som vi gärna ville strosa omkring och titta på.

Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen och åkte mot Hudik. Väl där fick vi se allt det där som jag nämnde ovan. Men våra ytterligare (kanske aningen naiva) tankar på sovande barn i vagn vid en uteservering där vi kunde dricka något kallt. På choklad i hotellsängen under lite egentid med någon serie. Allt det där fick skrotas.

Vi tog en promenad vid 19.30 för att få barnen att somna. Men det var som om de skapat en syskonpakt. Efter en timmes promenerande tog Sigge en kort powernap på 15 minuter, men utöver det var både han och storasyster vakna hela vägen tills dess att vi var fem minuter från hotellet klockan 21.30.

Då hade två trötta, slitna och svettiga föräldrar valt att ge upp. Vi landade i hotellbaren och hetsade i oss ett glas med blickarna uppslukade av varsin mobilskärm, innan vi gick upp till rummet, duschade och somnade.

Den större delen av tiden under Hudik-besöket, gick ut på att hålla en trotsig tvååring på ett så bra humör som möjligt. Mellan gångerna hon låg på golvet och skrek, i vagnen och skrek eller skrämde slag på en fullsatt frukostsal för att hon inte fick stå och hoppa med skor på sittbänken, så gick det bra.

Visst hade vi kunnat föreställa oss att det skulle bli kämpigt att resa med två små barn. Men vi tänkte ändå att det skulle gå lite bättre än vad det gjorde. Att vi skulle få igenom fler delar av resan som var positiva för bara oss. Som en timme på en uteservering. Men det blev inte så.

På hemresan i dag sades det inte mycket i bilen. Barnen sov mycket, den förälder som inte körde likaså. Och jag kan med handen på hjärtat säga att det ska bli skönt att åka till jobbet i morgon och få en liten paus.

Och skicka en styrkekram till Johanna som nu är hemma med dem ensam om dagarna den här veckan ut innan förskolan öppnar igen på måndag.

Kanske är det hemmasemester som gäller i huvudsak om somrarna så länge barnen är så här små. Jag minns att jag och syrran åkte på bilsemester genom Sverige många somrar som barn. Men det började väl när vi var åtta och fem år gamla kanske. Och inte vid en ålder på två år respektive två månader.

Resan hade förstås många mysiga och fina stunder också. Men det blev väldigt kämpigt också. Tittar ni dock bara på bilderna ser det helt underbart ut!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Snart en vecka med två barn

Det har varit en blandning av känslor för vår lilla familj att gå från tre till fyra medlemmar. Men allt som allt är det två känslor som är starkast: Trötthet och kärlek.
 
Det fanns såklart jättemånga frågor innan hur det här skulle bli. Vissa har man svar på nu, men som kommer att ändras och utvecklas med tidens gång, samtidigt som vi får vänta på andra.
 
• Hur har det gått för Iris?
Jo. Men. Bra! Hon är så här långt väldigt intresserad av sin lillebror och även förtjust. När hon ska gå vill hon pussa honom hejdå och hon vill hela tiden ha koll på var lillebror befinner sig.
 
Hon är tydlig med att berätta för mig och Johanna när lillebror skriker att nu vill han minsann ha mat från mammas bröst. Och hon försöker redan nu lära honom nya saker som att borsta tänderna och dansa.
 
• Hur känns det för dig och Johanna?
Det känns bra, med en liten skräckblandad förtjusning. Så här långt har lillebror inte kommit med någon förändring till det jobbigare, då han under sin första vecka varit en nöjd bebis som mest äter och sover (massor av det sistnämnda).
 
Det som varit jobbigare är att Johanna inte har mått så bra. Hon har haft en del smärtor efter förlossningen samt hög feber. Det gör förstås att helhetsbilden av första veckan blir lite mörkare.
 
Vad har varit jobbigast?
Där måste jag säga sömnen och att det inte finns så mycket tid för vila som det gjorde tidigare. Då kunde den som inte hade ansvar över Iris göra något annat. Nu har vi mycket "varsit barn".
 
Delen med sömnen ligger ju dock mycket på oss själva. Johanna drabbas lite ofrivilligt då hon är vaken och ammar på nätterna, men jag skulle bara kunna lägga mig tidigare så hade en del varit löst även om det inte är roligt att gå upp innan 06.00 i vilket fall som helst.
 
Är det som du hade föreställt dig?
Det är för tidigt att svara på. Den största känslan jag hann försöka ställa in mig på innan var att det skulle bli jobbigare med två barn än med ett. Samt mindre tid och mindre lugn och ro.
 
Lillebror gör som sagt inte så mycket väsen av sig ännu, men jag kan ändå känna att typ hemmet hamnar i tredjehand. Det är stökigare än vad det brukar vara och det får man kanske acceptera. Att man tar vilan som är när Iris sover för att själv vila, i stället för att tvätta en maskin eller göra rent en toalett. De där rutinerna får komma med tiden.
 
• Är det något som inte känns bra?
Nej, egentligen inte. Det finns väl en oro över att inte hinna med vissa saker nu som vi gjorde förr. Jag var/är till exempel inne i en bra träningsperiod. Hur den kommer att fortlöpa när jag börjar jobba är ytterst oklart.
 
Samtidigt har Johanna säkert aktiviteter hon också som hon gärna skulle vilja fortsätta med. Det är en större uppoffring nu av den som är hemma när den andra är borta, än vad det var tidigare med "bara" ett barn.
 
• Är det något som oroar med framtiden?
Då jag arbetar som sportjournalist och mycket sport utspelar sig på kvällar och helger, har jag fått ett schema över juni, juli och augusti som innefattar i stort sett endast kvällspass.
 
Detta betyder att Johanna kommer att vara väldigt mycket själv med två barn under kvällarna i sommar. De veckorna förskolan inte är stängd får Iris förstås vara där, men kvällarna blir fortsatt demsamma.
 
Det är det här som är dåligt med att inte ha någon avlastning i närheten. Även om Johannas mamma mer än gärna hjälper till så mycket och ofta hon kan, går det liksom inte att ringa över någon för bara några timmar.
 
Jag är därmed lite orolig för Johannas skull att det kommer att bli oerhört kämpigt i sommar. Det bästa hade varit om jag hade semester i sommar, men så är tyvärr inte fallet.
 
Tre trötta familjemedlemmar. En fjärde bakom kameran.

Jag för ont i magen av det här

Man får inte göra såhär.
Jag är på väg till jobbet och är snart framme. Då går jag runt hörnet och möts av en barnvagn. Jag tänker att "vad vågat av någon att lämna vagnen, tänk vad lätt att bara ta den om någon vill ha en snygg vagn."

Jag tänkte självklart inte att det skulle ligga ett spädbarn och sova i den. Men det gjorde det. Genom fönstret kunde jag se den troliga mamman sitta vid ett bord och läsa i en bok. Inte minsta uppmärksam på vagnen.

Jag fick så ont i magen. Men vad skulle jag göra? Huuur kan man göra så här? Förstår inte den här personen att om någon bestämmer sig, så är den här vagnen - och barnet!! - borta på bara ett fåtal sekunder.

Mamman såg dessutom ut att behöva resa sig upp för att se vagnen. Den var inte ens fastlåst. Där låg en max två månader gammal bebis och sov. Medan morsan läste en bok på andra sidan betongväggen.

Förlåt mig nu.
Men alla ska inte ha barn.

Jag har inte ens övervägt att lämna Iris sovandes på vår framsida för att jag då inte har uppsikt över henne hela tiden. Hon får sova på altanen där vi ser henne. Och då kan jag tycka att det är lite jobbigt att ens springa upp på övervåningen och hämta något i tio sekunder.

Men men.
Alla är vi olika.
Visa fler inlägg