Jag för ont i magen av det här

Man får inte göra såhär.
Jag är på väg till jobbet och är snart framme. Då går jag runt hörnet och möts av en barnvagn. Jag tänker att "vad vågat av någon att lämna vagnen, tänk vad lätt att bara ta den om någon vill ha en snygg vagn."

Jag tänkte självklart inte att det skulle ligga ett spädbarn och sova i den. Men det gjorde det. Genom fönstret kunde jag se den troliga mamman sitta vid ett bord och läsa i en bok. Inte minsta uppmärksam på vagnen.

Jag fick så ont i magen. Men vad skulle jag göra? Huuur kan man göra så här? Förstår inte den här personen att om någon bestämmer sig, så är den här vagnen - och barnet!! - borta på bara ett fåtal sekunder.

Mamman såg dessutom ut att behöva resa sig upp för att se vagnen. Den var inte ens fastlåst. Där låg en max två månader gammal bebis och sov. Medan morsan läste en bok på andra sidan betongväggen.

Förlåt mig nu.
Men alla ska inte ha barn.

Jag har inte ens övervägt att lämna Iris sovandes på vår framsida för att jag då inte har uppsikt över henne hela tiden. Hon får sova på altanen där vi ser henne. Och då kan jag tycka att det är lite jobbigt att ens springa upp på övervåningen och hämta något i tio sekunder.

Men men.
Alla är vi olika.

ALLA med barn har någon gång visslat på "Daniel Tiger" – det är inte jag som är konstig

Jag blir inte förvånad om jag snart börjar gå mina kollegor på nerverna. Men det är faktiskt inte mitt fel.

När man inleder de flesta morgnar med Barnkanalen, är det väldigt lätt att detta händer.

Att man plockar med sig intromelodier till jobbet som man sedan går och visslar på hela dagarna (ett par tagna från Bolibompa med).
 
I dag har jag visslat på:
* Regnbågsstadens hjälte
* Greta Gris
* Daniel Tiger
* Dinosaurietåg
* Drakdansen
 
Igen. Kära kollegor. Förlåt.

"Det är tur att hon alltid samarbetar"

Det fick jag äta upp.

Häromdagen muttrade jag lite om årstiden inför Johanna, lite så som jag brukar göra när vi går mot kyligare tider. Jag sa bland annat att det är tufft som det är att klä på Iris när hon ska ut, alla plagg som måste på. Och då är hon ändå alltid samarbetsvillig. "Tänk vad jobbigt det vore om hon inte hjälpte till!"

Mm. Det fick pappa äta upp under fredagsmorgonen, kan jag avslöja. Johanna hade åkt till jobbet och det var jag som skulle klä på och lämna Iris på förskolan. Tidigare har hon alltid varit pepp på att klä på sig, för det innebär att hon får göra det hon tycker är allra roligast: gå ut.

Men den här morgonen gick hennes trötthet lite för långt. Jag har tidigare många gånger varit inne på hur Iris sover. Hon vaknar normalt vid 06.00, tio minuter plus eller minus. Men de senaste sju-tio dagarna har hon fått för sig att vakna runt fem och därefter vägrat somna om.

Den här morgonen gick Johanna upp med Iris vid fem. Normalt brukar hon då få sova en stund redan vid sju. Inte för länge för att ställa till det för sömnen på förskolan efter lunchen, men en liten stund för att hon ändå ska klara sig till tolv. Men den här morgonen var hon inte trött. Hon lekte, busade och ville inte sova. Fine, vi kör på det då, du får vara vaken.

Det var en smäll jag fick ta innan vi skulle gå. Jag brukar ta Iris alla kläder hon ska ha på sig till soffan och sedan sätta mig med Iris i mitt knä. Det är enklaste sättet, att ha barn och kläder samlade på ett bekvämt ställe. Men att klä på en unge som vägrar stå upp, som vägrar sitta ner utan endast vill testa hur duktig hon är på att göra en mänsklig "brygga" i min famn och samtidigt testa sina röstresurser till det yttersta.

Det är inte det enklaste.

På med fleecebyxor, fleecetröja, skalbyxor och jacka. Därefter halskrage, mössa, vantar och skor. Det tog 40 (kändes som 400) minuter. Under lika många gånger som denna period till antalet hade sekunder, ville jag bara lägga ner henne i soffan, gå ut på altanen och sätta mig i botten av den tomma badtunnan och stänga locket. Vad jag än sa, vad jag än lockade med, vad jag än försökte. Hon bara grät och skrek och ville inte samarbeta.

Efter att vi tagit oss igenom både tredje, fjärde och halva femte världskriget, satt Iris i vagnen. Med tårar rullandes längs hennes röda kinder och ett intensivt sugande på hennes tumme, med hennes bästis "Diddi" (goskaninen) i den andra handen. Hon var så trött. Jag var så trött.

Så detta hände på vägen till förskolan. Det var omöjligt att stoppa. Jag bara gav upp och lät det hända. Hon fick helt enkelt somna, vilket hon gjorde efter bara ett par minuter i vagnen.


Förskolepersonalen hade såklart varit med om detta många gånger tidigare. Hon fick sova en kvart dit och fick sova där ytterligare en kvart innan de väckte henne och allt hade gått bra. Lite underligt sätt att vakna upp på kanske. Att i ena stunden vara hemma med mig, för att i nästa vakna upp på förskolan. Men det gick det också.

I övrigt går förskolan bättre och bättre. Eller, riktigt bra faktiskt. Iris blir fortsatt lite ledsen vid lämning, men personalen har berättat att det snabbt går över och att hon snart börjat leka därefter.

Tog ett par bilder på ett höstigt Hässelby.

Nu ska jag sova. Det är min morgon i morgon, vi hörs 05.00 då?
Lämna en kommentar om ni också är uppe då. Det skulle kännas lite bättre.
Visa fler inlägg