Pappa gick på Skansen – Iris sov

Den här veckan var jag ledig onsdag och torsdag.

Johanna hade en släkting som skulle ta studenten på onsdagen och såg helst att Iris inte följde med – vilket så här i efterhand visade sig vara ett klokt beslut då alla som befann sig på Gärdet inte klarade sig därifrån utan att få en öl eller två innanför klädesplagget närmast kroppen.

Detta innebar att det blev en ‘pappa och Iris’-dag för oss, vilket var en bra möjlighet till att boka in något riktigt roligt. Dessutom väntade sol! Jag ringde pappan som jag lärde känna från min pappagrupp och hörde om han och dottern (som bara är några veckor yngre än Iris) ville haka på till Skansen.

Vi hade pratat tidigare om att åka dit när tillfälle ges och nu fanns det en lucka. Så även i deras kalender skulle det visa sig, bokat och klart. Det blev onsdag och det var dags att påbörja resan mot Skansen. Jag skulle ljuga om jag sa att det bara var solen som gjorde mig svettig denna dag.

Allt som allt tog det nästan 1,5 timme från oss till Skansens entré. Mycket tack vare strul vid Odenplan då stadens studenter hade sprutat ner gatorna med så mycket ölskum att bussarna inte tog sig fram. Okej, inte riktigt. Men erkänn, rolig tanke?

Tunnelbanan till Odenplan gick bra. Bussen därifrån till Kungsträdgården var okej. Men spårvagnen till Skansen därifrån. Då kom det stora utbrottet från vulkanen Iris. Hon hade tröttnat på att sitta fastspänd i sin vagn och önskade nog helst av allt att hon bara kunde resa sig och springa därifrån.

Jag blev svettig av situationen. Iris blev svettig av ansträngningen att vara arg. Vid Nordiska muséet, två stationer innan Skansen, gick vi av. Då var vi redan sena. Och för tredje gången i rad var det jag som fick skicka ett ‘ursäkta vi är snart där'-sms på grund av försening. Vi gick av vid muséet för att Iris inte pallade mer. För att jag inte pallade mer.

Hon somnade efter 50 meter – 500 meter från målet. Skansen.

Den andra pappan skrattade gott när jag kom med svettpärlor i pannan och ett snarkande barn i vagnen lagom till Skansen-entrén. Vi gick in. Iris sov. Och sov. Och sov i en timme medan vi gick runt och kollade på kossor, får och björnar. Till sist vaknade hon och vi hade en riktigt trevlig dag i solen bland djuren.

Jag och Iris utanför huset innan vi skulle påbörja resan mot Skansen.

Och väl framme på Skansen, när barnet skrikit sig till en skönhetssömn.

När hon väl vaknade var djuren spännande. Här fåren.

Men minst lika spännande var gruset på backen – tyckte bägge barnen.

Jag köpte två lotter "till Iris" och hon vann! En jättestor ekorre.
 
Här en trött Iris med både kanin och ekorre på väg hem till Hässelby igen efter en intensiv dag.

Första pappgruppsträffen och magnetröntgen

Det här visade sig bli en riktigt lång onsdag för min del.
 
Först jobb fram till klockan 17.00 och sedan råkade två inplanerade grejer hamna efter varandra på samma kväll, vilket inte var optimalt men en läkartid flyttar man ändå inte gärna på (återkommer till den nedan).
 
Först åkte jag till Gullmarsplan och var del av en pappagrupp som nu ska träffas under totalt fyra (tre kvar efter i kväll) onsdagar framöver.
 
Det var Johanna som hittade denna grupp åt mig och jag tyckte att det lät som en rolig grej.
 
Det har under många, många år bakåt i tiden funnits liknande grupper och aktiviteter för mammor, men det är inte jättelänge som samtalsgrupper funnits även för nyblivna pappor.
 
Det var trevligt att träffa fem andra pappor som relativt nyligen (ett tidsspann mellan sju veckor och åtta månader) också blivit föräldrar.
 
För, det fungerar absolut att prata om Iris och hur det är att vara förälder även med mina vänner som inte har barn. Men – fullt förståeligt – zonar de ut efter en stund, de är liksom inte inne i den världen riktigt.
 
Världen där man kan prata om blöjor och dess innehåll i tio minuter och faktiskt tycka att det kan vara intressant.
 
Vi pratade också om oerhört mycket annat och specifika saker ska förstås stanna i det där rummet.
 
Men jag kan berätta att det slog mig under samtalet hur mycket personlighet Iris har hunnit få redan.
 
Hur spännande det var att liksom lyssna till andra pappor när de berättade om sina små bebisar och dess rutiner, personligheter, karaktärsdrag och annat.
 
Vissa saker var likt Iris som jag kände igen och andra inte alls.
 
Vad olika bebisar kan vara, trots att de är så små.
 
Efter pappagruppen – som jag ser fram emot att träffa igen under några onsdagar framöver – bar det i väg till Aleris Sabattsberg inne i stan.
 
Det finns inte så mycket att säga om det egentligen, mer än att jag åkte dit för att magnetröntga min rygg.
 
Det var en ny upplevelse.
 
Jag fick klä av mig till bara t-shirten samt kalsongerna och lägga mig i en sådan jättekuvös med fötterna först som jag kördes in i.
 
Sedan fick jag ett par hörlurar med "Lugna favoriter" som överröstades enkelt av kuvösens skrikande oljud.
 
Och åtta minuter senare var det gjort.
 
Om tre-fyra dagar kommer resultatet till min läkare, jag ska ringa dit i morgon och boka en ny tid där vi kan gå igenom resultatet.
 
Hoppas förstås på att jag får svaret att jag kan träna bort detta med sjukgymnast och rätt övningar eller så och att jag inte behöver typ opereras.
 
Men har svårt att se att det skulle vara så illa.
 
Jag kom sedan hem till en sovande Iris.
 
Nu har jag inte träffat henne sedan i morse och får vänta till i morgon bitti innan jag får hälsa på henne igen.
 
Jag längtar ihjäl mig!
 
Hon är inne i en period just nu när hon somnar 19-20 om kvällarna, vilket i sin tur innebär att jag inte har jättemånga timmar efter jobbet att ta vara på med henne innan hon sover för natten.
 
Men jag ska nog lukta lite på henne i alla fall där hon ligger och slumrar.

Älskar tårtbiten av småbarnssamtal

Jag började på mitt nya jobb i går! 
 
Det känns verkligen riktigt bra och jag hoppas kunna berätta lite mer om det om några veckor.
 
Än så länge är det väldigt nystartat och lite "hemligt".
 
Men det var inte vad jag tänkte skriva om i sak, mitt nya jobb, utan någonting som inträffade under lunchen.
 
Jag satt där med min matlåda tillsammans med några kollegor och pratade för att lära känna varandra lite bättre, så som man gör när alla är relativt nya på en arbetsplats.
 
Vi pratade om intressen, vart vi bodde, vad vi har jobbat med tidigare, om vi lever själva eller med sambo/fru/man/hund/get/whatever – och om vi har barn.
 
Och så kommer frågan till mig. 
 
"Men Robin, du har ett barn va?"
 
Det är där som jag, inombords samtidigt som jag pratar, stannar upp och lyssnar på mig själv när jag svarar.
 
"Ja, precis. Jag fick mitt första barn för fyra månader sedan."
 
JAG FICK VADÅ?!
 
Samtalet fortsätter och en kvinna frågar om jag har en son eller en dotter.
 
"Jag har en dotter, Iris heter hon".
 
EN DOTTER.
 
Alltså, det är när jag får svara sådant som jag bara får svara när jag pratar med främlingar, som jag kan känna hur stora mina svar är. 
 
Att jag har en dotter, makalöst egentligen.
 
När jag är där i samtalen, känns det för en stund som om mina ögon svävar ur min kropp, sätter sig längst upp i matsalens takhörn och ser ner på mig själv när jag sitter där och pratar om saker jag – för fyra månader sedan och tidigare – aldrig hade samtalat om på det här viset.
 
Jag pratar om hur förlossningen var, hur tiden har varit sedan Iris kom, hur snabbt barn utvecklas under den första tiden, att vi nu letar större boende för att vi blivit tre, att vi måste börja fundera på förskoleplats – med mera.
 
Jag ser hur en manlig kollega mittemot mig zonar ut under minuterna som dessa samtalsämnen äger köket.
 
Och jag förstår honom.
 
Han är ett år yngre än mig och har inga barn.
 
Han sa själv att han är en bit ifrån att vara i de tankarna och då förstår jag verkligen om man har svårt att greppa snacket.
 
För det hade jag, men nu är jag plötsligt mitt i småbarnssamtalens centrum.
 
En helt ny tårtbit i mitt liv som jag älskar att plocka små bitar av så ofta det går.
Visa fler inlägg