Barndomsminnen: Där man bara fick köpa fika en gång

När jag var liten, gick jag ibland till Ströms konditori inne i stan och fikade med antingen pappa, mamma eller farmor.

Det var ett mysigt fik med gamla möbler från kanske 60/70-tal och många vrår som man kunde sätta sig och fika i. Fiket hade inte så stora öppna ytor som det annars kan vara på fik.

I dag är lokalen en byggnad som bytt ägare flera gånger de senaste åren. Ströms stängde för tio år sedan. Det har varit nya fik, men också restaurang.

Jag kom att tänka på Ströms när jag satt i bilen häromdagen och lyssnade på Radio P1, där lyssnare ringde in och berättade om gamla barndomsminnen.

Då mindes jag en gång när jag gick till Ströms och fikade med pappa, min syster och vår farmor. Jag hade säkert köpt en bulle eller en ”dammsugare”. När jag hade ätit upp det jag hade valt att fika på, ville jag ha någonting mer.

– Nej men du vet, när man är på fik så här får man bara handla en gång, sa pappa.

Jag minns att jag aldrig ens ifrågasatte detta. Kanske trodde jag att det var så man gjorde, att man handlade det man skulle ha en gång, för att inte ta upp plats i kön. Jag var kanske sju år, min syster fyra.

Det tog faktiskt lång tid, ett par år, innan jag förstod att pappa mest hade sagt så att för att han tyckte att det räckte med det vi redan hade köpt och att han inte ville ha något tjafs. Rätt smart, ändå.

Det var en annan gång, ett par år senare när jag var och fikade ensam på Ströms med farmor, som jag fick reda på att man visst fick handla flera gånger. Jag hade ätit upp min bulle och suckade över att den var slut.

– Vill du ha en till? Vi kan ta en till i dag, sa farmor med något busigt i blicken som om vi skulle palla äpplen eller något. Då berättade jag vad pappa hade sagt och hon skrattade.

– Haha, nej Robin. Du får köpa fikabröd hur många gånger du vill förstår du, förklarade hon och köpte oss varsin bulle till.

Min pappas fikadrag är dock inget jag kommer att föra vidare till Iris.

Barndomsminnen: Dan före dan

Dan före dan.
 
Jag har nog de klassiska minnena från min uppväxt när det kommer till den här dagen. Den var lång. Jag och min syster – som är syskonet av mina tre som jag alltid bodde med (har sedan en broder på vardera sida) under uppväxten – gjorde vårt bästa för att hålla oss sysselsatta och få tiden att gå. Detta var före någon av våra bröder var födda. Jag var kanske åtta år och Ida fem.

Jag minns nätterna. Hur jag låg och vred på mig, tänkte på klapparna och vad jag skulle få. Jag minns hur jag och Ida hade varsit rum på övervåningen. Julgranen stod nere i vardagsrummet och aldrig har jag velat kunna se rakt genom golvet så mycket som då, för att kunna se om klapparna hamnat där ännu, så här ett par timmar efter midnatt.
 
Jag minns hur en timme till gick. Och en till. Några små powernaps kanske av sömn, men inte mer. Klockan är halv fem under julaftonsmorgonen, har mamma gått upp ännu? Jag gick ut i övervåningens hall och tittade ner för trappen, alldeles mörkt. Ingen vaken ännu.

Jag öppnade min systers dörr, rummet intill mitt. Jag tittade försiktigt in, där låg hon med tänd lampa och stirrade upp i taket. Kan inte du heller sova? Hon skakade på huvudet. Vi smög in till mitt rum och satte oss i sängen. Viskade om vad vi önskade oss och Ida berättade upphetsat att hon hade sett flera stora paket i förrådet nere i köket. Efter det somnade vi, det gick nog ett par timmar men kändes som fem sekunder.

Plötsligt vaknade vi båda av ett svagt skrammel från nedervåningen. Vi satte båda ett öra mot min rumsdörr. Hörde inget. Öppnade den försiktigt och ljudvågorna av julmusik nedifrån köket till hittade in genom springan. Mamma är vaken! Vi trippade ner för trappen, förbi hallen och in i köket. Det var mörkt, men mamma hade tänt ljus på bordet, stjärnan i fönstret lyste och det doftade tomtegröt och julskinka i hela huset.

"God morgon på er, god jul!" utbrast mamma med ett leende när hon fick syn på oss. "God jul!" Jag hade diskret redan sneglat på granen i vardagsrummet. Där låg två julklappar, som det brukade göra. Det var klappar som vi fick öppna direkt på morgonen. Det var ofta något som vi kunde roa oss med under dagen. Resten öppnades under kvällen när Tomten kom.

Vi åt en god frukost tillsammans och startade en ny julafton.
:::

Lite så kunde 'dagen före' och en julaftonsmorgon vara för mig och min syster. Stor förväntan på en av årets bästa dagar. Nu när jag själv har barn, kommer jag att kunna återuppleva detta genom Iris förväntan och energi inför den här dagen.

Inte redan i år förstås, hon är bara sju och en halv månad gammal. Men framtida år, när hon blir lite äldre. Då är det jag och Johanna som får fixa med julgröt och julmusik för att sedan se henne trippa ned för trappen – kanske med ett syskon i släptåg – efter att ha varit vaken nästan hela natten.
:::

Här i Falun har vi det annars lugnt och skönt. Så som det ska vara 'dan före dan', tycker jag. Lite mer snö hade som sagt varit att föredra, men oavsett väder är den här platsen alltid lika vacker.

Ett par bilder.

En från tidigare i dag nere vid båthuset och en från min och Iris promenad för en timme sedan.

Lite mat om ett par timmar och sedan klassiska Bingolotto-kvällen på det.

Barndomsminnen: Vi levde ute i snöbyggda sarghörn

När vi åkte och kollade på det här huset första gången, var det återvändsgränden som jag såg först. Hade 13-åriga Robin suttit i baksätet på bilen och sett detta hade han ropat "vilken bandyplan!", nu tänkte jag det bara.

Det kanske låter klyschigt, men jag och mina vänner bodde på de snötäckta gatorna när vi var yngre. Snabbt hem efter skolan, hämta klubban, ut med målen, blanda lagen så kör vi. Även på skolgården var bandyn given under rasterna. "Sexorna mot rubb", brukade det heta.

På helgerna var det ofta matcher mellan två lag som vi skapat på skolan. En gata mot en annan, ungefär. Bara tvingade stopp för mat uppehöll matcherna och slirandet ute på gatan. Snabbt i med maten. Ut igen.

Jag minns hur den hetaste match med en hård duell intill en snöhög som kunde liknas vid ett sarghörn, på en sekund kunde avbrytas när någon plötsligt ropade "biiiil!!" och målen fick dras åt sidan. Den som hade bollen innan avbrottet, fick då börja med den vid snöhögen efter att fordonet passerat.

När jag skriver om det så här, saknar jag den tiden. Jag ska köpa ett par mål hit. Sen får vi se om jag får utnyttja planen själv, eller om barnen i området letar sig ut till mig och kanske Iris om hon tycker det verkar roligt en dag.

Den perfekta bandyplanen som 26-årige Robin älskar nästan lika mycket som den 13-årige.
Visa fler inlägg