De sista riktigt varma sommardagarna

Mitt schema var planerat så väl att jag mitt i augusti hade fem dagar ledigt. Vi brummade upp till Falun till Johannas föräldrar och har nu varit här sedan i torsdags.
 
Det här är den optimala gården för små livliga ungar som Iris (och hennes kusiner som varit här). Det finns en stor gräsmatta, vatten, en brygga, en båt, massa bär på gården, en liten sandstrand, med mera.
 
Det känns som att det är sista sommardagarna som vi sugit i oss här. Det känns nog inte mest så vädermässigt, utan för att vi ska gå in i en ny fas i livet som familj när vi kommer hem. Om två veckor börjar Iris på förskolan och kort därefter ska Johanna börja jobba igen. Då är vi två föräldrar som jobbar och en liten ettåring på förskola.
 
Och om ytterligare en vecka efter det ska vi på något så märkligt som föräldrarmöte. Jag ska alltså på möte, som förälder. Möte som förälder åt min dotter. På hennes förskola. Ibland känns det som att jag fortfarande inte har tagit in att jag är någons pappa. Gör man någonsin det?
 
 
Håll förresten koll här på bloggen! Senare i veckan kommer information kring något som jag hoppas att ni kommer att uppskatta. Jag kan inte avslöja det riktigt ännu, men snart!

Jag önskar att Iris har en kompis som Knivlisas son på förskolan

Det var redan i början av maj som Knivlisa skrev detta inlägg på sin blogg.
 
Jag placerade snabbt länken i ett inlägg och sparade som skräppost för att skriva inlägget vid ett senare tillfälle. Av någon anledning har det inte blivit av tidigare, men nu när jag såg det tänkte jag ta tag i saken.
 
Gå gärna in och läs det inlägget först innan ni läser vidare (klicka på bilden).
 
 
Jag läste det här inlägget och blev så himla berörd.

Genast började jag tänka på hur underbart det skulle vara om det finns sådana små omtänksamma kompisar på Iris förskola när hon börjar om mindre än en månad. Och att hon absolut är en sådan själv.
 
Jag har daglig ångest över att Iris snart ska vara ifrån mig och Johanna flera timmar varje dag. Jag kan inte rå för det, men jag tycker att det här med att hon ska börja förskolan är fruktansvärt jobbigt.
 
Då kändes det bra att läsa det här. Alla borde ha rätten till en Sixten på sin förskola.
 
Sedan två timmar tillbaka är det augusti. Månaden då Iris ska börja på förskolan.
 
Jag dör.

Jag har aldrig varit så här klantig tidigare

Och där låg den – hela dagen, hela kvällen.

Under lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck. Jag hade försovit mig. Eftersom att det inte fanns någon familj hemma som kunde hjälpa mig att komma upp i tid, ställde jag fyra alarm för att vara på den säkra sidan. Men det skulle visa sig att det inte räckte.

Svärandes klädde jag snabbt på mig, borstade tänderna, gnuggande undan gruset från ögonen och beställde en taxi. Jag tog på mig skorna, låste dörren och satte mig vid det lilla bordet intill vår entré och väntade på bilen. Då jag tyckte att den var långsam, ringde jag till taxibolaget för att kolla vart bilen tog vägen. Men i samma stund som de svarade kom bilen upp för backen.

Hur som helst tog jag mig till jobbet och arbetsdagen flöt på som vanligt. När klockan slog 19.30 skulle jag lämna och möta upp en vän vid Medborgarplatsen. Vi skulle ta en sen AW. För att inte behöva dra med mig min handväska, började jag plocka ur det viktigaste: SL-kort, passerkortet till jobbet, mina hörlurar och mina nyck... mina nycklar var spårlöst försvunna.

Jag skojar inte om jag letade igenom min väskas alla fack sex-sju gånger. De fanns inte där. Genast började jag spela upp alla möjliga teorier i huvudet var jag har kunnat tappa dem. Taxin var min första tanke. Jag ringer taxibolaget igen och tjejen som svarar ska försöka få tag på föraren och sedan ringa upp mig.

Jag letar upp en grannes telefonnummer. Han är och hälsar på släkt nedåt landet och kan inte se efter om nyckeln sitter kvar i dörren, för det var min andra teori. Jag ringer min närmsta granne. Det visar sig att hon är hemma, hon går ut och kollar, men det sitter inte några nycklar i dörren.

Nehe. Nästa teori? Jag letar igenom väskan igen. Och igen. Och igen. Och ringer sedan en låssmedsfirma som visar sig ha öppet 24/7. Där får jag väldigt luddiga svar om att de kan komma och öppna dörren, men att de tar en framkörningsavgift på 900 spänn och sedan 390 kr per kvart – utan att kunna berätta hur många kvartar det rör sig om.

I absolut värsta fall får jag nu lov att byta lås på dörren, för även om han öppnar och jag kommer in, har jag ingen extranyckel och Johanna skulle inte komma hem förrän på måndag förmiddag. Jag ringer taxibolaget igen, samma tjej svarar och hon har inte fått tag på chauffören. Jag lessnar och åker för att möta upp min kollega på Medis. Vi tar en öl och har ett par riktigt trevliga timmar.

Jag tar mig hem och här ska nu allt avgöras. Antingen, ligger nyckeln där vid dörren nånstans och jag har en jäkla tur, eller så får jag ringa en låssmed 23.30 en lördag och byta lås. Men förstå då min lättnad, när jag närmar mig vårt hus och ser att det är något som ligger och glimmar på bordet där jag satt och ringde taxin som var sen.

Nyckeln hade under 15 timmar legat på bordet hela dagen och hela kvällen. Det är tur att vi bor vid en återvändsgränd och att det inte passerar alltför mycket folk. Det här hade kunnat sluta oerhört illa.

Så, där låg den – hela dagen, hela kvällen.
Visa fler inlägg