Kom allihopa vi ska gå på Zoo

Under lördagskvällen pratade jag och Johanna löst om att hitta på någonting.
 
Att kanske åka nånstans under söndagen. Vi tog dock aldrig något beslut utan det stannade vid lösa funderingar.
 
Morgonen därpå fick jag feeling för att vara lite spontan. Frågade Johanna om vi inte skulle packa in oss alla fyra i bilen och dra till Furuvik.
 
Johanna var passivt skeptisk. Menade att vi borde ha packat och förberett kvällen innan för att redan ha kommit i väg vid den här tiden då klockan hunnit bli åtta.
 
Efter en stunds tjafsande kom vi i alla fall fram till att lägga in en växel till, göra oss klara och komma i väg. Sagt och gjort, 09.30 satt vi i bilen. Det blev dock inte Furuvik utan Parken Zoo i Eskilstuna.
 
Det var perfekt väg härifrån ner dit, motorväg större delen och tog mindre än 1,5 timme.
 
Djuren tyckte Iris var spännande, men absolut roligast var karusellerna. Flygplan, några flygande ballonger, en berg-och-dalbana (även om den var lite läskig).
 
Jag minns tillbaka till när jag och min syster åkte med Pappa och hans dåvarande sambo på bilsemestrar i Sverige.
 
Vi var runt överallt. Stockholm, Göteborg, Malmö, med mera och en av gångerna minns jag att vi besökte Parken Zoo.
 
Det var också senaste gången jag hade varit där, vilket var kanske 15 år sedan. Det känns roligt men också overkligt att jag nu var den som gick runt svettig (för det var 160 grader varmt) med en dotter på 14 kilo på armen (i omgångar när hon inte orkade gå själv) och tittade på djur samt köade till åkattraktioner.
 
Jag minns hur pappa sjönk ner i bilstolen efter en lång dag med bråkiga barn på ett nöjesfält. Han torkade svetten ur pannan, harklade sig eller suckade och sa alltid att "ja... då har man gjort det här med" och konstaterade att han nu aldrig behövde göra det igen.
 
En gång i livet räckte alltid vid sånt här.
 
Lillebror var förstås också med oss den här dagen, även om vi knappt såg honom på hela dagen. Han sov hela besöket på fem timmar förutom två gånger när han åt, vilket var skönt. Då kunde vi fokusera att ha roligt med Iris vilket var det viktigaste.
 
Jag inser nu när jag kollar igenom bilderna i mobilen som jag tänkte skulle ingå i det här inlägget att jag inte tagit bilder på särskilt bra saker.
 
En gång vid en kö, massa bilder på en häst (när det fanns lejon, en varan, tigrar, flamingos, sandkatter och sibiriska rävar och camourflagefärgade flodhästar med elefantsnabel), en randig häst, en karusell och ja... det var det.
 
Ordentligt underkänt till mig. Men här kommer i alla fall det jag hade.
 

Johanna fick rastas i parken

De flesta dagar när jag hämtar Iris på förskolan brukar vi gå mot parkleken i närheten av oss.
 
Vilket jag har berättat om... vad vad är det? Fem-sex gånger här redan vid det här laget?
 
Den här fredagen var inget undantag. Men det fanns ett tillägg – Johanna hängde på också! Och lillebror! Det här var första gången som lillebror var ute överhuvudtaget och första gången Johanna var ute på typ två veckor.
 
Det var dessutom första gången vi fick prova på syskonvagnen!
 


Den har stått snällt i hallen och väntat på sin premiärtur och nu var det alltså äntligen dags. Iris brukar variera lite i om hon vill åka vagn eller inte, oftast vill hon gå först och åka senare eller på vägen hem.
 
Nu ville hon åka från början. Att få åka ute med den nya vagnen som hon annars bara provsuttit inomhus, samtidigt som hon fick sitta bredvid lillebror, var helt enkelt en kombination för stor att motstå.



Johanna var nästan nöjdare än Iris att vara i parken. Hennes första ord när hon satte sig på gungen var: "Frihet!" Och det kan man förstå, efter att ha spenderat mycket tid inne med bebis.
 
Lillebror däremot? Han sov när vi gick och vaknade inte förrän vi kom hem. Han är en riktigt sömnig bebis den där brorsan så här långt 🙂

Dödsskjutningen i Hässelby

Jag hade precis dukat fram frukost till mig och Iris när jag fick pusharna från kvällstidningarna och Dagens Nyheter om att en man skjutits ihjäl i Hässelby tidigt under onsdagsmorgonen.
 
Det är alltid otäckt när sådant kommer så nära en själv. Egentligen vill jag inte ha några nyhetsappar i telefonen, för att jag har märkt att jag bara mår dåligt av att hela dagarna få information om tragiska händelser ute i vårt land. Men det är också bra i att ha i jobbet.
 
Lite extra otäckt blir det, när en man skjutits ihjäl vid en korsning på öppen gata, intill en väg som jag åker på i snitt två gånger om dagen. Det ska dessutom handlat om ett automatvapen. Oerhört obehagligt.
 
Visa fler inlägg