Nu flyttar jag!

Det har vuxit fram senaste tiden, att jag behövde något nytt och fräscht kring bloggandet. Arkivet har hängt på, designen (typ) likaså och ni hittar mig numera via robin.vimedbarn.se (KLICKA HÄR!).
 
Jag har saknat att blogga via Wordpress och tycker att blogg.se har slagit av på takten kring alltifrån att utveckla sin app till att uppdatera sin startsajt.
 
Så, nu hamnar denna pappablogg på en logisk plattform – där folk med barn bloggar.
 
Jag skulle bli jätteglad om ni vill haka på. Så klicka på länken ovan så ses vi där!

Tunnan är borta

Den stod här som en del av köpet när vi var spekulanter på huset. Och kanske gjorde den i alla fall mig någon liten extra procent intresserad.
 
Då var den vattenfylld och fin. Men det skulle visa sig att... det blev den aldrig igen så länge den stod hos oss. Den blev bortglömd, fick aldrig någon kärlek och i förra veckan blev den till sist även såld.
 
 
Jag la ut en annons på blocket och fick massor (MASSOR!) av svar. Jag förklarade situationen, att den stod knepigt till och att den måste monteras ned för att fraktas bort.
 
Troligtvis har säljarna fått upp den innan staketet runt altanen byggdes. Därför var inte ens kranbil aktuellt (vilket många frågade om), då närmsta väg ändå är en bit bort.
 
Jag kom överens med en trevlig intressent om att komma och titta på den. Och vid första anblick bestämde han sig för att köpa den. Om jag då bara hade vetat hur mycket arbete som väntade oss.
 
Eftersom att jag själv inte hade byggt upp den, tänkte jag att man tar bort två stålvajrar runtom och så faller plankorna som domino. Om det var så enkelt? Haha! Nej.
 
Yttre plankorna var fastskruvade i bottenplattan. Det var bara ett av många problem. Jag fick låna skruvdragare av en granne och sedan fråga om bärhjälp från två andra.
 
När vi hade lyckats få bort allt från altanen till hans flak hade det gått 2,5 timme. Otroligt pinsamt för mig även om jag inte visste på förhand hur lite eller mycket jobb det var.
 
 
Men mannen som köpte tunnan var både schyst och pedagogisk. Han resonerade i att ”det enda vi vet att vi har är tid och stressar vi blir det bara fel. Så låt detta ta den tid det tar”.
 
Det underlättade förstås massor för mig, som inte kunde sluta tänka på att stackaren sedan skulle bygga ihop den här igen senare nånstans.
 
Men det gick bra, tunnan är borta, vi blev lite rikare (på ett pris jag ville pruta ner för att det blev knas med allt jobb men köparen insisterade på att utgångspriset gällde) och har nu en snygg cirkel i altanen som solen ännu inte kysst.
 
Troligtvis blir det en lekstuga på den fläcken så småningom.

Iris lever life

Det blev bara ett dygn för mig i Dalarna den här gången.

Vi packade in familjen och åkte upp på torsdag morgon och i går kväll åkte jag hem igen för att jobba över helgen, samt kvällspass under mån-ons nästa vecka.

Resten av familjen fick stanna i Falun för att hänga där under den här perioden jag jobbar.

Under dygnet jag var där hann vi i alla fall med massor!

Iris lever verkligen life där hos mormor och morfar. Hon springer runt i bara blöjan, badar vid deras egna lilla strand, leker i sanden, äter jordgubbar, hallon eller äpplen direkt från gården och hinner inte med några utbrott som kan ha hemma, just för att hon har alldeles för mycket roligt för sig.

Dessutom kom min lillasyster dit och hängde med oss under dagen vilket gjorde det hela ännu trevligare.
•••

Som uppmärksamma läsare kanske märkt har jag bytt namn på kategorin ”lillebror” till ”Sigge”. Det är nämligen så att lillebror äntligen har fått ett namn.

Det tog bara 40 dagar innan var bestämt och inte alls tio minuter efter födsel som det gjorde med Iris. Det var mycket svårare med pojknamn, vilket vi visste från att vi diskuterade eventuella sådana även när Iris var i magen.

Det finns inte alls lika många bra pojknamn som tjejnamn.

Men till slut så. Sigge Lundholm, välkommen till familjen!
 
Iris vid ett stopp på vägen uppåt landet.
Visa fler inlägg