Jag, Iris och en tom fotbollsplan

Vi har en parklek nära oss som jag och Iris ofta går till efter förskolan. Jag hämtar henne vid klockan tre och sedan spenderar vi 1,5 timme ungefär där innan det är dags att gå hem och göra mat.
 
Det är ett lätt sätt att hålla Iris underhållen utan att behöva anstränga sig så mycket. Dessutom tycker jag själv att det är roligt att hänga där, speciellt sedan fotbollsplanen byggdes där i våras.
 
Nu är det inte så att vi hängt där så många gånger hittills, men häromdagen ville Iris gå in på plastgräset och leka lite med en kvarglömd boll – vilket jag inte var sen att sällskapa henne i.
 
Det är något med känslan av att ha en tom fotbollsplan för sig själv. När jag var yngre var det något magiskt över det. Visst var det roligt att spela två-mål med ett helt gäng också...
 
Men känslan när man kom dit med kom, man hade varsin boll och bara kunde slå några frisparkar. Det var ändå magiskt. En känsla som jag fick vidröra igen nu, fast den här gången med min dotter.
 
Nu tog hon mest upp bollen med händerna och ville kasta den. Men hon förstod också snabbt hur man sparkar på den och att den ska in i målet över mållinjen.
 
Vi får väl se om hon kan komma att gilla fotboll mer med tiden. Det vore kul att dela det intresset!