Iris mammakär som aldrig förr

Vi vet inte riktigt om Iris har på känn att en stor förändring är på väg att hända, men sedan några veckor tillbaka har hon blivit oerhört mammakär. Vi pratar om magen, om hennes syskon och att bebisen ska kom när hon fyller år nästa gång.

Att bebisen ska bo hos oss, alltid och att hon liksom ska "dela" mamma och pappa (framför allt mamma) med en annan person, är nog svårare att förstå. Men det är en klar mammaperiod just nu. Vi ser den framför allt på morgnarna. Som den här veckan, då går Johanna upp med Iris och jag kommer ner lite senare.

Johanna är då oftast stressad och jag ska försöka ge understöd genom att "ta över" Iris. Men det är lättare sagt än gjort. Hon ska vara med mamma, helst i hennes famn och att umgås med pappa är inte intressant.

Förrän mamma går. Då tar det tio sekunder och sedan är Iris som förbytt. Då sitter hon gärna i min famn, myser och vi har en trevlig morgon tillsammans. Men så länge mamma är hemma, då är det hon som gäller.

Iris visar hur skidåkarna på teven står när de åker i nedförsbacke.

Jag för ont i magen av det här

Man får inte göra såhär.
Jag är på väg till jobbet och är snart framme. Då går jag runt hörnet och möts av en barnvagn. Jag tänker att "vad vågat av någon att lämna vagnen, tänk vad lätt att bara ta den om någon vill ha en snygg vagn."

Jag tänkte självklart inte att det skulle ligga ett spädbarn och sova i den. Men det gjorde det. Genom fönstret kunde jag se den troliga mamman sitta vid ett bord och läsa i en bok. Inte minsta uppmärksam på vagnen.

Jag fick så ont i magen. Men vad skulle jag göra? Huuur kan man göra så här? Förstår inte den här personen att om någon bestämmer sig, så är den här vagnen - och barnet!! - borta på bara ett fåtal sekunder.

Mamman såg dessutom ut att behöva resa sig upp för att se vagnen. Den var inte ens fastlåst. Där låg en max två månader gammal bebis och sov. Medan morsan läste en bok på andra sidan betongväggen.

Förlåt mig nu.
Men alla ska inte ha barn.

Jag har inte ens övervägt att lämna Iris sovandes på vår framsida för att jag då inte har uppsikt över henne hela tiden. Hon får sova på altanen där vi ser henne. Och då kan jag tycka att det är lite jobbigt att ens springa upp på övervåningen och hämta något i tio sekunder.

Men men.
Alla är vi olika.

Fritt fram för småbarnsföräldrar att relatera

Ni vet när man har lite extra bråttom på morgonen.
När allting är en kamp.

Det är en kamp att ta på en ny blöja.
Det är en kamp att ta på byxorna.
Absolut en kamp att få på strumporna.
Och en ny tröja ska vi inte ens tala om.

Ni vet när man redan har hunnit bli sen.
Och barnet ligger på golvet i bara blöjan.
Detta efter att ha slitet av sig alla kläderna.
Mm. Bra! Om ni vet den känslan, addera detta:

Ni ska äntligen lämna hemmet mot föris.
När ni möts av den där seriösa, stelna blicken.
Den där blicken som ger er det ni inte behöver:

Bajs!

Av med kläderna.
Byta blöjan.
Börja om från början.

Efter det blev hon dock som ett nytt barn.
Det var plötsligt roligt att klä på sig.
Hon är som sin mor, käre Iris.
En lugnare och bättre människa – efter morgonbajsningen.

Så efter detta var det bara att börja om från början.
Visa fler inlägg