Iris lilla trio

Iris började på förskolan igen förra veckan efter fyra veckors sommarlov.

På förskolan där hon går finns det tre-fyra avdelningar. Tanken från början var att hon inte skulle byta till den här terminen utan gå kvar där hon varit.

Då pedagogerna inte "flyttar med" barnen, kände ändå jag och Johanna att det var en trygghet i att hon fick vara kvar med dem.

Men så veckan innan sommarlovet, fick vi veta att Iris i stället skulle flyttas upp. Det hade blivit en plats ledig och då kände de att hon stod näst på tur. Vi blev lite fundersamma och allt blev lite konstigt.

Samtidigt som Iris kompisar som skulle byta hade fått gått dit och hälsat på ett gäng gånger tillsammans, fick Iris börja skolas in från förra veckan när hon var tillbaka igen.

Men tack och lov har det gått bra. Vår tanke i att det skulle vara bra med tryggheten i pedagogerna, visade sig inte vara större än den trygghet Iris hittat i några av sina kompisar.

Tio-elva av de 14 barnen Iris hade gått med förra året skulle byta avdelning. Nu när Iris fick "följa med", känns det ändå så här i efterhand helt rätt.

Iris har kommit in i det på ett väldigt naturligt sätt och även om hon varit lite blyg till sina tre nya pedagoger, har det gått bra.

Och kompisarna hon står närmast hjälper verkligen till – utan att de kanske tänker på det. Som den här morgonen, när jag och Iris kom till förskolan.

Då står hennes två närmsta kompisar och vinkar i fönstret intill entrén när vi kommer. Och när Iris öppnar dörren ropar de "hej Iris!" och dansar för att de är så glada att Iris äntligen har kommit.

Jag ser på Iris att hon blir på bra humör direkt. Hon ler, en liten blygsamhet släpper och snart dansar hon också. 

Jag följer med in men hon är redan uppslukad av leken. Jag vill alltid få hennes ögonkontakt innan jag går, så att hon vet att pappa har lämnat, så att hon inte kommer på det senare. Hon ser mig när jag vinkar, vinkar tillbaka, säger "hejdå pappa, ses sen!" och dansar vidare med sina kompisar.

"Okej, jag tror att hon förstått" skrattar jag och en pedagog medan vi ser de här tre tjejerna börja leka doktor.

Det är så fint med den här första vänskapen och att de leker så fint tillsammans. De leker med andra barn också, förstås, men just den här trion har funnit varandra lite extra.

Det blir ännu finare när jag romantiserar det hela och tänker att de kommer att gå i samma klasser nu hela vägen upp i gymnasiet och vidare.

Det kanske inte blir så, någon kanske flyttar på vägen eller något annat kommer emellan dem med åren.

Men om, det är en fin tanke.

Så här kan man se ut när man bakar scones en söndagsmorgon. Jag fick absolut lov att ha förkläde jag med.

Tunnan är borta

Den stod här som en del av köpet när vi var spekulanter på huset. Och kanske gjorde den i alla fall mig någon liten extra procent intresserad.
 
Då var den vattenfylld och fin. Men det skulle visa sig att... det blev den aldrig igen så länge den stod hos oss. Den blev bortglömd, fick aldrig någon kärlek och i förra veckan blev den till sist även såld.
 
 
Jag la ut en annons på blocket och fick massor (MASSOR!) av svar. Jag förklarade situationen, att den stod knepigt till och att den måste monteras ned för att fraktas bort.
 
Troligtvis har säljarna fått upp den innan staketet runt altanen byggdes. Därför var inte ens kranbil aktuellt (vilket många frågade om), då närmsta väg ändå är en bit bort.
 
Jag kom överens med en trevlig intressent om att komma och titta på den. Och vid första anblick bestämde han sig för att köpa den. Om jag då bara hade vetat hur mycket arbete som väntade oss.
 
Eftersom att jag själv inte hade byggt upp den, tänkte jag att man tar bort två stålvajrar runtom och så faller plankorna som domino. Om det var så enkelt? Haha! Nej.
 
Yttre plankorna var fastskruvade i bottenplattan. Det var bara ett av många problem. Jag fick låna skruvdragare av en granne och sedan fråga om bärhjälp från två andra.
 
När vi hade lyckats få bort allt från altanen till hans flak hade det gått 2,5 timme. Otroligt pinsamt för mig även om jag inte visste på förhand hur lite eller mycket jobb det var.
 
 
Men mannen som köpte tunnan var både schyst och pedagogisk. Han resonerade i att ”det enda vi vet att vi har är tid och stressar vi blir det bara fel. Så låt detta ta den tid det tar”.
 
Det underlättade förstås massor för mig, som inte kunde sluta tänka på att stackaren sedan skulle bygga ihop den här igen senare nånstans.
 
Men det gick bra, tunnan är borta, vi blev lite rikare (på ett pris jag ville pruta ner för att det blev knas med allt jobb men köparen insisterade på att utgångspriset gällde) och har nu en snygg cirkel i altanen som solen ännu inte kysst.
 
Troligtvis blir det en lekstuga på den fläcken så småningom.

Om man bara tittar på bilderna ser det underbart ut

Vi har kommit hem till Stockholm igen efter 70 mil i bil. Huvudresan var att åka upp till Järvsö och hälsa på en gammal vän till Johanna och hennes man.

Resan dit gick bra och att komma dit där vi kunde släppa ut Iris bland getter, kor och traktorer var toppen. Men det var mer resan hemåt som jag tänkte skriva lite om.

Under morgonen i Järvsö efter att ha sovit över en natt, fick vi spontant för oss att stanna i Hudiksvall och ta in på hotell. En charmig liten stad med båtar, kanaler och välbevarade gamla hus som vi gärna ville strosa omkring och titta på.

Sagt och gjort. Vi satte oss i bilen och åkte mot Hudik. Väl där fick vi se allt det där som jag nämnde ovan. Men våra ytterligare (kanske aningen naiva) tankar på sovande barn i vagn vid en uteservering där vi kunde dricka något kallt. På choklad i hotellsängen under lite egentid med någon serie. Allt det där fick skrotas.

Vi tog en promenad vid 19.30 för att få barnen att somna. Men det var som om de skapat en syskonpakt. Efter en timmes promenerande tog Sigge en kort powernap på 15 minuter, men utöver det var både han och storasyster vakna hela vägen tills dess att vi var fem minuter från hotellet klockan 21.30.

Då hade två trötta, slitna och svettiga föräldrar valt att ge upp. Vi landade i hotellbaren och hetsade i oss ett glas med blickarna uppslukade av varsin mobilskärm, innan vi gick upp till rummet, duschade och somnade.

Den större delen av tiden under Hudik-besöket, gick ut på att hålla en trotsig tvååring på ett så bra humör som möjligt. Mellan gångerna hon låg på golvet och skrek, i vagnen och skrek eller skrämde slag på en fullsatt frukostsal för att hon inte fick stå och hoppa med skor på sittbänken, så gick det bra.

Visst hade vi kunnat föreställa oss att det skulle bli kämpigt att resa med två små barn. Men vi tänkte ändå att det skulle gå lite bättre än vad det gjorde. Att vi skulle få igenom fler delar av resan som var positiva för bara oss. Som en timme på en uteservering. Men det blev inte så.

På hemresan i dag sades det inte mycket i bilen. Barnen sov mycket, den förälder som inte körde likaså. Och jag kan med handen på hjärtat säga att det ska bli skönt att åka till jobbet i morgon och få en liten paus.

Och skicka en styrkekram till Johanna som nu är hemma med dem ensam om dagarna den här veckan ut innan förskolan öppnar igen på måndag.

Kanske är det hemmasemester som gäller i huvudsak om somrarna så länge barnen är så här små. Jag minns att jag och syrran åkte på bilsemester genom Sverige många somrar som barn. Men det började väl när vi var åtta och fem år gamla kanske. Och inte vid en ålder på två år respektive två månader.

Resan hade förstås många mysiga och fina stunder också. Men det blev väldigt kämpigt också. Tittar ni dock bara på bilderna ser det helt underbart ut!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg