Det första hålet i pappahjärtat

Jag fick häromdagen känna på det första riktiga hålet i mitt hjärta som pappa. Detta när jag lämnade Iris på förskolan. Johanna hade gjort det tidigare och under fredagen var det min tur för första gången.

När vi närmade oss och skulle svänga upp på återvändsgränden, dit man bara kan vända med bilen precis utanför förskolans entré, mötte vi en kvinna i en bil. Jag kunde se henne torka en tår från sin högra kind och orkade med ett leende när hon mötte min blick.

Det var över på ett par sekunder, men dessa var ändå fyllda med empati. Mina ögon sa: ”Du är stark, det var bra gjort." Hennes sa: ”Tack, du klarar det.”

När vi kom till förskolan och hade parkerat vagnen utanför entrén, gick vi in i hallen för att byta om. Iris skulle vara ute, vilket hon älskar. Dagar hon inte får göra det, tittar hon ofta avundsjukt på de andra barnen genom fönstret.

Vi satte på galonbyxor och stövlar. Varje gång som Iris fick lov att stå själv intill mig, vände hon sig om och skulle upp i min famn. Hon visste vad som var på gång. Vi gick ut och fröken T kom fram till oss.

– Jaa, det är första gången du lämnar i dag?

Jag nickade och kände hur en klump började växa i halsen. T förklarade att det kommer att gå bra. Att Iris troligtvis kommer att bli lite ledsen när jag går men att det snabbt går över. Hon sa också att detta bara var något att göra och att inte dra ut på det.

Jag tog ett djupt andetag och ställde mig på knä framför Iris som grät med tårar rullandes nedför kinderna. Jag torkade dem, gav henne en puss på pannan. Hon lugnade sig och jag förklarade att ”nu ska pappa åka och jobba, men jag kommer och hämtar dig lite senare.”

Det som händer här sedan, är svårt att förklara. Att resa mig upp, släppa Iris tårfyllda blick och vända mig om för att gå. Att höra henne börja gråta igen men inte få vända mig om och bara plocka upp henne. Det var fruktansvärt.

Jag klev över det korta staketet som håller förskolans minsta barn separerade från de största, gick genom de stora barnens gård och öppnade grinden. Stängde den bakom mig och kunde inte hålla mig.

Tårarna rullade och mest för att det kändes som om jag hade svikit Iris. I mig kändes det som att hon nu trodde att jag aldrig skulle komma tillbaka. Som om jag lämnat hennes gråtandes där tillsammans med människor som hon faktiskt inte fått någon större relation till ännu.



När jag hämtade henne vid 14.30, fick jag höra att allt hade gått bra. Hon var på bra humör när jag kom och visade stolt upp allting hon kunde peka på. Allt på förskolan var roligt och en plats som var hennes där hon nu ville visa mig allt roligt man kan göra.


Då mådde jag bra igen, när jag fick se när jag kom för att hämta att hon var glad och mådde bra. Enligt hennes fröknar går det åt rätt håll. Tidigare var Iris lite avvaktande, men nu har hon börjat ta för sig och det enda jobbiga är numera lämningarna.

Vi får jobba vidare med dem så ska det nog bli bra där också. Men att lämna ett gråtande barn och inte bara få gå tillbaka, plocka upp barnet och krama om det hårdare än någonsin då instinkten inte vill annat, det är hemskt.

#1 - - Patric Bergkvist:

Det kommer gå lättare med tiden :-D Jag hade totalt panik när vi skulle lämna vår äldsta tjej när hon skulle börja förskolan, hon var sååå liten och alla andra barnen var sååå stora och det var inte rimligt någonstans enligt mig :-P Skönt att de går över, annars hade man varit ett vrak så här 6 barn och 10 år senare :P