Ett par åtkramande små händer

I helgen är vi på turné.

Vi är hemma i Dalarna och hälsar på släkt och vänner. Det var längesedan vi var upp till Mora där min släkt bor, så resan fick börja med en snabbvisit där från fredag till lördag förmiddag.

Men det jag tänkte skriva om, inträffade när vi stannade i Enköping för att käka. Detta redan 40 minuter efter att vi påbörjat resan från Stockholm.

Vi gick in på restaurangen och Iris fick gå själv till en början. Men när några militärklädda män äntrade byggnaden, ville hon snabbt upp i min famn. Hon sträckte armarna upp mot mig och jag bar upp henne.

Och det var då som jag upplevde något för första gången. Hur Iris liksom klamrade sig fast runt min hals. Hon höll hårt med båda händerna i min tröja och vilade huvudet mot högra sidan av min hals. Detta pågick i kanske... fem minuter.

Jag kramade henne tillbaka och höll henne stadigt i famnen. Hon är lite blyg när det kommer till främmande män. Så jag tror att det var det som skapade någon slags jakt på trygghet där i min famn.

Jag vet inte om hon upplevde detsamma, men jag log och kände ett starkt pappa-dotter-band just där och då. Annars har Iris de senaste dagarna, sedan hon började gå till förskolan, varit lite oroligare när Johanna går till ett annat rum.

Ska Johanna bara gå på toaletten, kan Iris fråga efter mamma och jag får förklara för Iris att mamma kommer snart. Kanske har detta uppstått då hon vet att mamma kan "försvinna", som när hon lämnar henne på förskolan. Jag har ju inte gjort det ännu, men det kommer det också här framöver.

Det var i alla fall en härlig känsla att känna för mig. Iris åtkramande små händer mot mina axlar och hennes lutade huvud mot min hals. Nu ska jag gå in och lägga mig hos henne. Natten till i dag när vi sov hos min pappa, sov hon sämre än hon gjort på mycket länge. Ja, hon har inte sovit så dåligt sedan hon var bebis faktiskt.

Hon snurrar mycket, vaknar, sätter sig upp, ropar efter sin kanin (hennes stora trygghet), lägger sig ner igen och så har det fortsatt genom några nätter nu.

Det är mycket som händer för vår lilla ettåring just nu, många tankar som ska försöka landa och som hon ska ta sig igenom. Jag förstår verkligen om det blir lite mycket då.

Det tar på krafterna att vara ute på turné.