Från Sahara till toppen av Mount Everest

Visst är det ironiskt?

Jag ringde pappa i söndags för att höra hur läget var och säga grattis (eller vad man nu ska säga?) på Fars dag. Han frågade hur allt stod till och jag sa "bra! Vi har fått vara friska i fyra veckor nu."
 
Det skulle jag aldrig ha sagt. Redan under samma kväll kände jag mig krasslig och nu har jag legat med dunderförkylning och feber, med 58.000 liter snor i skallen.
 
Dessutom lyckades jag smitta Iris, som under måndagen hade över 39 grader. Hon är dock feberfri redan i dag, medan jag krigar vidare mellan att svettas som om jag var på Sahara och frysa som om jag satt naken på toppen av Mount Everest.
 
Ibland är livet extra fantastiskt.