Från Sahara till toppen av Mount Everest

Visst är det ironiskt?

Jag ringde pappa i söndags för att höra hur läget var och säga grattis (eller vad man nu ska säga?) på Fars dag. Han frågade hur allt stod till och jag sa "bra! Vi har fått vara friska i fyra veckor nu."
 
Det skulle jag aldrig ha sagt. Redan under samma kväll kände jag mig krasslig och nu har jag legat med dunderförkylning och feber, med 58.000 liter snor i skallen.
 
Dessutom lyckades jag smitta Iris, som under måndagen hade över 39 grader. Hon är dock feberfri redan i dag, medan jag krigar vidare mellan att svettas som om jag var på Sahara och frysa som om jag satt naken på toppen av Mount Everest.
 
Ibland är livet extra fantastiskt.

ALLA med barn har någon gång visslat på "Daniel Tiger" – det är inte jag som är konstig

Jag blir inte förvånad om jag snart börjar gå mina kollegor på nerverna. Men det är faktiskt inte mitt fel.

När man inleder de flesta morgnar med Barnkanalen, är det väldigt lätt att detta händer.

Att man plockar med sig intromelodier till jobbet som man sedan går och visslar på hela dagarna (ett par tagna från Bolibompa med).
 
I dag har jag visslat på:
* Regnbågsstadens hjälte
* Greta Gris
* Daniel Tiger
* Dinosaurietåg
* Drakdansen
 
Igen. Kära kollegor. Förlåt.

En lämning utan protester!

Haaallå!

Nu har jag verkligen något att berätta.

Jag har tidigare vid flera tillfällen berättat om Iris inskolning på förskolan. Den blev inte direkt optimal, då Iris först var sjuk och och frånvarandra, för att sedan åka till Grekland en vecka. Sammanlagt blev hon borta i 2,5 vecka och mormor fick följa med ett par dagar efter Grekland, för att "börja om" litegrann.

Sedan dess har det blivit bättre. Iris har blivit ledsen vid lämning, inte varit så pepp på att byta min eller Johannas famn för en av sina pedgagogers. Men det har sedan snabbt gått över, bara några minuter senare så har hon varit med och lekt.

Hon har varit lite avvaktande, har de berättat – fram tills de senaste 12-14 dagarna. Då har Iris börjat leka mera, varit med och dansar, tramsat sig, skrattat och lekt med de andra barnen. Släppt loss lite. Känt sig mer trygg.

Och så i går, hände då det som jag väntat på men som jag inte var beredd skulle hända nu. Jag följde med Iris till "föris" för att lämna henne. På vägen dit var Iris på gott humör och peppad. Det hade jag varit med om tidigare, men att hon sedan blivit lite ledsen vid själva överlämningen när jag lämnat.

I går var hennes pedagog J där. Hon kom fram till oss och sträckte fram armarna till Iris att hon skulle komma till henne. Då brukar Iris annars krama sig fast vid mig, men inte den här gången.

Nu bytte hon famn från mig till J:s utan protester och när jag pussade henne i pannan och sa hejdå kom heller ingen annan reaktion än att hon tittade på sina kompisar och såg ut att kolla efter vad hon skulle leka med. När J sa "ska vi leka i sanden", svarade Iris glatt "ah!" och tittade inte åt mitt håll.

Det var så oväntat, men så härligt förstås! Att Iris börjat tycka om förskolan och nu kommit såpass långt att även lämningarna börjar gå bra utan tårar eller motstånd. Vi får se om det håller i sig framöver, men även pedagogerna säger att det är en helt annan Iris nu – till det positiva – än den Iris som skolades in i början.

Visa fler inlägg