Årets familjebloggare? ⭐️

Det har kommit till min kännedom via någon scrollning i någon del av alla sociala medier, att blogg.se har startat något nytt där de utser årets blogg i flera olika kategorier.
 
Jag tänkte dock inte så mycket på det och har aldrig bett er nominera mig. Jag tänker att, om någon tycker om min blogg och vill göra det, så är det fritt fram. Men jag tänkte inte fråga efter det.
 
Det som då hände när jag loggade in i kväll, till min stora glädje och förvåning, var att jag nu fick se att är en av finalisterna till "årets familjebloggare". Det betyder att ni som läser här, valt att nominera mig. Tack för det!
 
 
Det är jag mot sex mammor 😄  Tyvärr föga förvånande. Papporna är få.
 
Så OM ni vill slänga i väg en röst på mig – det skulle göra mig väldigt glad – så kan ni göra det genom att KLICKA HÄR. Men ni ska bara rösta på mig om ni faktiskt tycker att jag borde vinna.

Och på förhand till er som väljer att slänga i väg en röst: Tack! 🍉

Iris första förtrollning

(null)
 

Jag minns när jag var liten.

 

När jag hade gått och lagt mig, men vaknade efter några timmar och inte kunde somna om. Jag minns ljuden utifrån mitt rum. Från vardagsrummet. Ett oklar ljudkuliss från teven, den pratade i ord från ett främmande språk.

 

Jag minns de gånger jag ropade på mamma och jag fick komma upp en liten stund. Jag minns hur världen utanför mitt rum inte var densamma som innan jag la mig. Nu var den vuxnare, hemligare. Den levde efter min vakna tid.

 

Jag satt i mammas knä, jag var tyst som ett ljus. Ville inte bryta förtrollningen. Jag var vaken på lånad tid och fick vara med och se vad vuxna gör när barnen sover. 

 

Iris hade feber och somnade 16.30. Hon har sovit oroligt och vid 21.30 valde Johanna att bjuda ner Iris till de vuxnas värld.

 

Nu sitter hon där i sin mammas knä framför Så Mycket Bättre, som det där lilla ljuset som inte vill bryta sin första förtrollning.

 

Över en natt blev det vinter!

I dag hade jag en ledig tisdag. Det innebar att Iris fick vara hemma från föris och umgås med sin pappa i stället.

Passande nog hade det kommit MASSOR med snö (för att liksom vara första snön för vintern så var det jättemycket).

Så efter lunch, packade vi på oss alla kläder och gav oss ut i det mjuka, kalla, vita. Detta är ändå Iris "första" vinter då hon var bebis och oförstående under den förra.

Och hon diggar snön, som de flesta barn. Det slog mig och Johanna i går att leken i sandlådan i parkleken nu är inställd fram till våren. Det vi inte tänkte på var att det går minst lika bra att bygga snökakor.

Det var en härlig känsla att få klä på sig ordentligt med kläder och ge sig ut. När vi stod där i hallen sekunderna innan kändes det som om vi befann oss i en stuga i fjällen och skulle ge oss ut för en dag i backen. Det var härligt - och då åker jag inte ens utför.

En känsla av att jag, Iris, Johanna och släktingar kommer att ha många roliga vintrar framöver. Johanna påstår att jag och Iris ska lära oss åka slalom samtidigt. Well. Vi får se :)

Gött med snö hur som helst. Lite ljus i mörkret!

(null)
(null) 
Visa fler inlägg