Nu är det jag som gör som i filmerna

Jag har sedan jag var liten tyckt om den där varma scenen som finns i vissa filmer. Den när ett barn har somnat i sin säng och där en förälder kommer in i rummet efter en stund och med lätt hand lägger täcket som glidit av till rätta.

Jag har alltid tyckt att det finns något fint i det där. Ögonen från föräldern som vilar på barnet, som vilar på det mest dyrbara den här mamman eller pappan har i sitt liv.

Och nu sedan över ett år tillbaka får jag själv uppleva den där känslan. Jag har alltid vilat mina ögon på Iris och älskat att göra det. Men det är sedan hon flyttade in i sitt rum som jag också har kunnat addera täcket.

Hon är, precis som sin pappa, väldigt rörlig när hon sover. Vilket gör att kroppen inte länge ligger kvar i samma läge som hon somnade och täcket flyger snabbt av henne. Därför har jag, när jag går och lägger mig, alltid tittat in till henne för att se hur hon ligger.

Ibland ligger hon på madrassen nedanför sin säng. Ibland med huvudet där fötterna var när jag lämnade henne vid nattning. Och oftast ligger inte hennes kanin på en armlängds avstånd ifrån henne längre.

Så jag brukar börja med att lägga henne på sidan, som jag inbillar mig att hon tycker bäst om att sova. Sedan lägger jag kaninen intill hennes hand. Drar sedan på henne täcket och 'kokongar' in henne ordentligt. Jag stryker henne över kinden och pussar henne i håret, innan jag ställer dörren på glänt och lämnar rummet.

Hon är så fin där hon ligger och andas djupt. Det ser så skönt och fridfullt ut. Jag kan nu höra genom babyvakten hur hon rör på sig. Kanske ska jag stoppa om henne en sista gång innan jag själv också ska sova.

Ja, så får det bli.