När det slår mig att det är jag som luktar...

Jag och Iris hade inga jättestora planer här under torsdagen. Det enda vi hade planerat som vi skulle i väg på var sångstunden på öppna förskolan klockan ett.
 
Det är något som alltid går hem, ett säkert kort för att tillfredställa en elva månader gammal tjej som lätt tröttnar på (inbillar jag mig) att bara se sin pappa hela dagarna.
 
Så det kändes viktigt att komma i väg på. Ändå lyckas jag – tillsammans med Iris som också är lite skyldig – komma i väg sent. En oväntad blöja skulle förstås bytas sekunder innan avfärd och då hade jag redan börjat göra oss i ordning alldeles för sent.
 
Klockan hann bli 12.45 och det är ungefär en kilometer bort till kyrkan där sångstunden äger rum. Pust. Det slår mig ganska snabbt att jag måste löpa om vi ska hinna.
 
Så en bit springer jag, sen går jag och springer igen. Vi kommer dit 12.58 och då sitter redan barnen med sina mammor (inte en enda pappa där i dag) i ring och ska precis börja.
 
Några av mammorna ser mig. En pekar. Säger sedan något till Jenny som håller i det hela och hon väntar. Jenny är bra och Iris är löjligt förtjust i henne. Jag klär av Iris tjockaste tröjan och mössan innan vi går in mellan kyrkans bänkrader bort mot ringen och sätter oss till höger om Jenny.
 
Sångstunden börjar.
 
Iris sitter i mitt knä och barnsångerna avlöser varandra. Men jag tappar min koncentration. Det luktar svett. Jag tänker för mig 'att det måste varit någon mamma som inte hann med morgonduschen i morse, eller som haft en kämpig dag med sitt barn. Tur att det inte är j...'
 
Vänta nu. Det ÄR jag som luktar svett. Helvete.
 
Och efter det kunde jag inte släppa det här på hela sångstunden. Jag satt bara och tänkte på att här sitter jag med nio mammor och är enda pappan som kommer in flåsande sist av alla och som dessutom sprider en svettarom över hela sångcirkeln.
 
Jag genomlider sångerna, Iris tycker att det är hur roligt som helst. Jag känner hur en svettdroppe rinner ner längs min ryggrad under sista sången. Jag hade packat ner mat som Iris skulle få äta inne på öppna förskolan efteråt för att sedan leka lite med de andra barnen och nya leksaker. Men i stället gick vi hem.
 
Jag övervägde att stanna kvar, men kunde inte leva med tanken att jag skulle sitta även där inne bland andra föräldrar och lukta svett. Promenaden till kyrkan blev onekligen alldeles för intensiv. Förlåt Iris, men vi får stanna och leka med de andra barnen en annan gång.
 
En gång när pappa planerat tiden bättre och inte luktar använda fotbollsstrumpor som glömts kvar i träningsväskan alldeles för länge.
 
Nu ska jag duscha medan Iris sover.
 
Iris inne på den stora och färgglada mattan där sångstunden äger rum.