Det går så snabbt att bli desperat

Solen tittade fram en stund vid lunch i går. Från början tänkte jag faktiskt att jag och Iris bara skulle vara hemma under måndagen, men när tillfälle då fanns att få ta del av lite sol så tog vi den.
 
Vi gick vårt vanliga varv. Iris somnade redan efter ett par minuter. Det är så skönt och behändigt att hon kan sova i vagnen. Det gör att även om vi inte åker till öppna förskolan eller så, kan vi bryta av dagen med en promenad.
 
Vi gick som sagt vårt vanliga varv och kom efter en stund ner till promenades del som går längs vattnet.
 
 
Och när vi kom runt det här hörnet ovan, satt det en annan ensam pappa vid bänken med en vagn.
 
 
Här hade jag chansen att få kontakt med en pappa i ungefär min ålder. Jag kunde heller inte se någon mamma i sikte och den glimt jag såg av barnet sa att flickan där var ungefär lika gammal som Iris. Han var troligtvis pappaledig och var ett par år över eller under 30.
 
Jag kom fram mot dem, flickan sov. Jag log, han log och han hälsade först.
 
– Hej hej!, säger han lite halvt viskande.
– Tjena!, säger jag tillbaka.
 
Det var under de där korta sekunderna som om vi båda sa att "starta gärna en konversation med mig, jag tror att vi är i samma situation och jag går gärna en ny promenad med sällskap senare i veckan". 
 
Men det hände inte. Jag gick bara vidare och han satt kvar. Men vad vet jag, han kanske egentligen har massor av pappalediga polare som han träffar under veckorna. Men det kändes i alla fall som om vi var i samma läge.
 
Det kändes lite som när jag var ute med polarna på någon bar eller så när jag var yngre. Jag såg någon tjej som var intressant, försökte ta mod till mig att gå fram men gjorde det aldrig.
 
När jag hade passerat dem och gått runt nästa hörn svor jag lite för mig själv, för där hade jag chansen. Jag tänkte för en sekund att jag skulle gå tillbaka, men gjorde det aldrig.
 
Det är läskig hur desperat man blir så snabbt efter vuxet sällskap. Jag har bara varit hemma med Iris själv sedan i onsdags förra veckan, men känner redan att det vore trevligt att träffa någon/några likasinnade.
 
Vi får väl gå varvet igen och hoppas att pappan och flickan med rosa åkpåse och overall sitter kvar.
#1 - - michelle:

Så fint att du tar upp det här! Min sambo hade precis samma problem! Han är (i stockholmsmått) en ung farsa och det har varit supersvårt att hitta andra pappor/par som är lite mer i samma "läge" eftersom nästan alla där vi bor är cirka 45+, chefer med villa etc etc :) De är också dundertrevliga men skönt att kunna relatera till något lite närmare!