Jag är pappan som alltid somnar

När jag knackade på ytterdörren i kväll när jag kom hem från jobbet öppnade Iris i Johannas famn med pyjamasen på sig. Hon var tanborstad och klar för att sova. Så jag tog av min skorna och sedan gick vi i stort sett direkt upp till hennes rum.
 
Först läste vi sen saga, som vi alltid gör. Och därefter ligger jag bredvid henne tills hon somnar. Hon brukar ligga och titta på mig en stund och om jag tittar på henne tillbaka ger det henne energi och gör henne ofokuserad. Så jag brukar pussa henne på pannan och säga att "nu ska vi sova" och sedan blundar jag efter det.
 
Om jag säger så här: De senaste fyra-fem kvällarna är jag osäker på om det är jag eller Iris som har somnat först. För jag har vaknat 20-30 minuter senare av att Johanna kommit in i rummet och knackat mig på axeln. Att ligga där bredvid Iris, blunda och höra hennes små djupa andetag som lugnt andas genom rummet.
 
Hur skulle jag inte somna till det?!
Många gånger vill jag bara ligga kvar och sova för natten.
 
Kvällens mysigaste stund.