Föräldrar på vift med tapas och Håkan

I lördags var jag och Johanna ute på någonting mycket ovanligt. Ja, det var rentav en debut. Det var nämligen första gången som – bara hon och jag – var hemifrån i flera timmar. En gång tidigare har vi varit ut och ätit, det när Johanna fyllde år, men då var vi nog inte ens borta 120 minuter.

Den här gången hade vi både middag och konsert inbokat. Iris fick vara hemma med mormor som var på besök. Att lämna henne med mormor var inga som helst problem. Hur naturligt som helst och jag tror faktiskt aldrig att Iris ens reflekterade över att vi inte var hemma från klockan tre.


Vi hamnade på en tapas-restaurang. Vi åt smårätter och drack ett – ja till och med två – glas vin. Det kändes som om vi tittade på oss själva från ett parallelluniversum, men att det faktiskt var vi som satt där inne med tända ljus och åt.

När vi hade ätit upp tog vi en promenad mot Stockholms Stadion. För vi skulle nämligen inte hemåt riktigt ännu. Först skulle vi avverka en konsert med Håkan Hellström. Johanna hade en vän som sålde ett par biljetter och hon var inte sen att hugga dem så fort som Iris sällskap med mormor var inbokat.
 

Det var inga köer in när vi tagit oss till Stadion, men det hade redan börjat fyllas på ordentligt. Över 32.000 människor skulle in för att trängas på slottets fotbollsplan och löparbana.

Till en början gick det rätt smidigt att stå ganska långt fram. Men ju närmre vi kom 19.30 och konsertstart, ju mer folk letade sig fram mot scenen. Johanna ville gärna stå mera ut mot kanten. Helt förståeligt då hon är dryga 1.60 lång och inte känner för att stångas för att överhuvudtaget se en skymt av scenen.
 

Strax efter klockan sju såg Johanna en vän på plats som jobbar som ordningsvakt. Vår tanke var bara att vi skulle hälsa och sedan åter försöka hitta oss en vettig ståplats lagom till konsertens start. Men i stället frågade hon oss om vi inte var intresserade av att slå oss ned på sittplats.

Jag tycker generellt att det är bättre stämning och drag i folkmassan, men jag förstod samtidigt Johanna som inte var lika taggad på det. Och jag var redan där lite trött i benen och kände att sittplats inte alls lät så dumt, så vi tackade gladeligen ja. Hon fixade sittplats åt oss och konserten kunde börja.
 

Vi fick rapporter från Johannas mamma att det ösregnade över Hässelby, dryga timmen från Stadion. Och så smått började de mörkaste av moln samlas hotande över oss.

När konserten med Håkan hållit på ungefär en timme, öppnade sig himlen. Det började regna något så kopiöst att alla som inte hade en poncho kunde glömma att hålla en kvadratcentimeter på kroppen torr.

Tack och lov hade vi räddats. Sittplatsen vi tog från början var inte under tak, men redan vid de första dropparna tog vi beslutet att klättra uppåt. Det skulle visa sig vara ett klokt sådant då allt blev genomblött. Åskan gjorde också entré, så pass att konserten fick avbrytas under 20 minuter.

Och Håkans konsert som fått namnet ”Rullande Åska”.

Göteborgsironi på hög nivå.
 

Så där kunde vi sitta under tak, tätt intill varandra och njuta av Håkan samtidigt som vi tittade ut över 30.000 människor som badade omkring i varandras avslitna kläder, trasiga ponchos och färgglada paraplyer.

Det blev en mycket trevlig kväll där vi efteråt konstaterade att vi borde försöka få göra sådant oftare. Att bara komma ut för en kväll, i några timmar och göra något annat. Det är nog viktigare än vad man egentligen förstår.