Efter 423 nätter sover jag ensam

Jag är nu ensam i vårt hus. För första gången.
 
I onsdags åkte vi till Falun för att hälsa på lite släkt och vänner. Men mest för att Johanna och Iris skulle dit då jag ska jobba långa dagar resten av den här veckan och jag hakade på i bilen som avlastning.
 
Det blir väldigt långa dagar för Johanna. Jag jobbar 12.00 - 00.00 både lördag och söndag, samt till midnatt från klockan tre både i dag, fredag och på måndag.
 
På detta sover jag gärna lite för att orka jobba, vilket betyder att Johanna får ta Iris på morgonen också. Och som ni vet vaknar Iris oftast runt klockan sex. Vilket betyder väldigt mycket ansvar för Johanna.
 
En eller ett par dagar fungerar det att ha det så. Men när jag går in i monsterveckor och kör långa pass fem-sex dagar på rad, blir det monstervecka även för Johanna. Att umgås med sitt barn är självklart fantastiskt, men också krävande.
 
Så vi åkte till Dalarna i onsdags och i dag åkte jag hem själv tillbaka till Stockholm. Efter jobb från klockan tre till en bit efter midnatt med lite övertid, landade jag hemma i sängen vid klockan ett.
 
Det är så tyst i huset. Det är det förstås annars också vid den här tiden när alla normalt sover. Men det är en helt annan typ av tystnad, den har ett annat djup än vanligt. Det här är första gången jag sover här själv. Det är något med känslan av att jag har en helt tom, mörk och övergiven nedervåning nedanför mig samtidigt som jag ligger här som jag inte gillar.
 
Men framför allt saknar jag mina tjejer.
Min kompakta rad av nätter med Iris under samma tak stannar alltså här.
 
3 maj 2016 - 30 juni 2017. 423 nätter.
 
Det är så här det ska vara, på måndag kommer tjejerna hem igen.