Jag har aldrig varit så här klantig tidigare

Och där låg den – hela dagen, hela kvällen.

Under lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck. Jag hade försovit mig. Eftersom att det inte fanns någon familj hemma som kunde hjälpa mig att komma upp i tid, ställde jag fyra alarm för att vara på den säkra sidan. Men det skulle visa sig att det inte räckte.

Svärandes klädde jag snabbt på mig, borstade tänderna, gnuggande undan gruset från ögonen och beställde en taxi. Jag tog på mig skorna, låste dörren och satte mig vid det lilla bordet intill vår entré och väntade på bilen. Då jag tyckte att den var långsam, ringde jag till taxibolaget för att kolla vart bilen tog vägen. Men i samma stund som de svarade kom bilen upp för backen.

Hur som helst tog jag mig till jobbet och arbetsdagen flöt på som vanligt. När klockan slog 19.30 skulle jag lämna och möta upp en vän vid Medborgarplatsen. Vi skulle ta en sen AW. För att inte behöva dra med mig min handväska, började jag plocka ur det viktigaste: SL-kort, passerkortet till jobbet, mina hörlurar och mina nyck... mina nycklar var spårlöst försvunna.

Jag skojar inte om jag letade igenom min väskas alla fack sex-sju gånger. De fanns inte där. Genast började jag spela upp alla möjliga teorier i huvudet var jag har kunnat tappa dem. Taxin var min första tanke. Jag ringer taxibolaget igen och tjejen som svarar ska försöka få tag på föraren och sedan ringa upp mig.

Jag letar upp en grannes telefonnummer. Han är och hälsar på släkt nedåt landet och kan inte se efter om nyckeln sitter kvar i dörren, för det var min andra teori. Jag ringer min närmsta granne. Det visar sig att hon är hemma, hon går ut och kollar, men det sitter inte några nycklar i dörren.

Nehe. Nästa teori? Jag letar igenom väskan igen. Och igen. Och igen. Och ringer sedan en låssmedsfirma som visar sig ha öppet 24/7. Där får jag väldigt luddiga svar om att de kan komma och öppna dörren, men att de tar en framkörningsavgift på 900 spänn och sedan 390 kr per kvart – utan att kunna berätta hur många kvartar det rör sig om.

I absolut värsta fall får jag nu lov att byta lås på dörren, för även om han öppnar och jag kommer in, har jag ingen extranyckel och Johanna skulle inte komma hem förrän på måndag förmiddag. Jag ringer taxibolaget igen, samma tjej svarar och hon har inte fått tag på chauffören. Jag lessnar och åker för att möta upp min kollega på Medis. Vi tar en öl och har ett par riktigt trevliga timmar.

Jag tar mig hem och här ska nu allt avgöras. Antingen, ligger nyckeln där vid dörren nånstans och jag har en jäkla tur, eller så får jag ringa en låssmed 23.30 en lördag och byta lås. Men förstå då min lättnad, när jag närmar mig vårt hus och ser att det är något som ligger och glimmar på bordet där jag satt och ringde taxin som var sen.

Nyckeln hade under 15 timmar legat på bordet hela dagen och hela kvällen. Det är tur att vi bor vid en återvändsgränd och att det inte passerar alltför mycket folk. Det här hade kunnat sluta oerhört illa.

Så, där låg den – hela dagen, hela kvällen.