Vi behöver nya gömställen

Iris har kommit på oss.

Det här med napp var aldrig nånting för Iris. Det stod tidigt klart att tummen var hennes bästa vän. Och Kalle förstås. Kaninen.
 
Iris hade när hon var yngre flera olika kaniner tills det fanns en hon fastnade för. En grå kanin med bara ett huvud och armar som sitter fast på en "snuttefilt".
 
Det är verkligen hennes bästa vän. Hon somnar med kaninen, hon gosar med den till Bolibompa, hon åker vagn med den och på senare tid har hon även kastat i den i poolen på altanen ett par gånger.
 
Det är vid sådana olyckor. Som dränkning, matkladd eller annat smuts, som det slog oss att det kan vara praktiskt med fler kaniner. För om vi skulle ha bara en och den måste tvättas... det skulle inte bli bra.
 
Därför köpte vi in ett par till av samma kanin. I dag har vi tre-fyra stycken som Iris umgås med i omgångar. Vår ambition har varit att hon inte ska förstå att det är flera stycken, men hon är väldigt svår att lura.
 
Numera har hon lärt sig vart de andra kaninerna gömmer sig i väntan på att kaninen som för stunden används ska behöva en inhoppare.
 
Jag och Johanna måste härmed hitta nya gömställen. Det kan bli nog så jobbigt att vänja av henne en framöver. Men så här söt var hon i alla fall tidigare i dag.
 
Tror ni pappa smälte när han fick den här bilden skickad till sig på jobbet under torsdagskvällen? Svar ja 😊
 

Jag har aldrig varit så här klantig tidigare

Och där låg den – hela dagen, hela kvällen.

Under lördagsmorgonen vaknade jag med ett ryck. Jag hade försovit mig. Eftersom att det inte fanns någon familj hemma som kunde hjälpa mig att komma upp i tid, ställde jag fyra alarm för att vara på den säkra sidan. Men det skulle visa sig att det inte räckte.

Svärandes klädde jag snabbt på mig, borstade tänderna, gnuggande undan gruset från ögonen och beställde en taxi. Jag tog på mig skorna, låste dörren och satte mig vid det lilla bordet intill vår entré och väntade på bilen. Då jag tyckte att den var långsam, ringde jag till taxibolaget för att kolla vart bilen tog vägen. Men i samma stund som de svarade kom bilen upp för backen.

Hur som helst tog jag mig till jobbet och arbetsdagen flöt på som vanligt. När klockan slog 19.30 skulle jag lämna och möta upp en vän vid Medborgarplatsen. Vi skulle ta en sen AW. För att inte behöva dra med mig min handväska, började jag plocka ur det viktigaste: SL-kort, passerkortet till jobbet, mina hörlurar och mina nyck... mina nycklar var spårlöst försvunna.

Jag skojar inte om jag letade igenom min väskas alla fack sex-sju gånger. De fanns inte där. Genast började jag spela upp alla möjliga teorier i huvudet var jag har kunnat tappa dem. Taxin var min första tanke. Jag ringer taxibolaget igen och tjejen som svarar ska försöka få tag på föraren och sedan ringa upp mig.

Jag letar upp en grannes telefonnummer. Han är och hälsar på släkt nedåt landet och kan inte se efter om nyckeln sitter kvar i dörren, för det var min andra teori. Jag ringer min närmsta granne. Det visar sig att hon är hemma, hon går ut och kollar, men det sitter inte några nycklar i dörren.

Nehe. Nästa teori? Jag letar igenom väskan igen. Och igen. Och igen. Och ringer sedan en låssmedsfirma som visar sig ha öppet 24/7. Där får jag väldigt luddiga svar om att de kan komma och öppna dörren, men att de tar en framkörningsavgift på 900 spänn och sedan 390 kr per kvart – utan att kunna berätta hur många kvartar det rör sig om.

I absolut värsta fall får jag nu lov att byta lås på dörren, för även om han öppnar och jag kommer in, har jag ingen extranyckel och Johanna skulle inte komma hem förrän på måndag förmiddag. Jag ringer taxibolaget igen, samma tjej svarar och hon har inte fått tag på chauffören. Jag lessnar och åker för att möta upp min kollega på Medis. Vi tar en öl och har ett par riktigt trevliga timmar.

Jag tar mig hem och här ska nu allt avgöras. Antingen, ligger nyckeln där vid dörren nånstans och jag har en jäkla tur, eller så får jag ringa en låssmed 23.30 en lördag och byta lås. Men förstå då min lättnad, när jag närmar mig vårt hus och ser att det är något som ligger och glimmar på bordet där jag satt och ringde taxin som var sen.

Nyckeln hade under 15 timmar legat på bordet hela dagen och hela kvällen. Det är tur att vi bor vid en återvändsgränd och att det inte passerar alltför mycket folk. Det här hade kunnat sluta oerhört illa.

Så, där låg den – hela dagen, hela kvällen.

Paradiset för föräldrar

"Det är TVÅ tjejer!"

Jag är expert på att skaffa mig onda knutar i rygg, axlar och tydligen även nacke, visade det sig. Därför drog jag till naprapat på Odengatan i dag.

Efter att hon knådat och knäckt, besökte jag Mini Rodini som ligger precis intill. Snacka om att det är paradiset för föräldrar.
 
Jag tycker egentligen tyvärr att deras kläder är för dyra. De ska ändå sitta på en person som fortfarande växer så att det knakar och som inte är särskilt rädd om det hon har på sig.
 
Men just nu har de en rätt så generös rea – upp till 50% på mycket – och jag hade spanat in något jag ville köpa till Iris. 
 
Frågade efter plagget och de hade en kvar - i rätt storlek. Ja tack! Tjejen som jobbade i butiken var väldigt trevlig och hade en jättefin gravidmage.
 
Jag skulle aldrig kommentera formen på en mage med bebis i. Inte om den är stor. Inte liten. Inte fyrkantig. Inte rosa. Men jag säger gärna, om tillfället känns rätt, att den är fin.
 
För alla gravidmagar är ju det. Fantastiska!
 
Hon sken upp, tackade och berättade sedan att hon och hennes man hade gjort ultraljud förra veckan och det visade sig vara tvillingar!
 
– Jag hade en magkänsla om att det var EN kille. Men så visade det sig att det är två tjejer! Det har varit lite svårt att smälta, men jag tror att det börjat landa, sa hon.
 
De hade två barn sedan tidigare. Så himla spännande! Men så svårt att föreställa sig.
 
Att få två små på en gång. Pust 😅
 
 
 
Visa fler inlägg