Like I'm gonna lose you

Jag har vid ett tidigare tillfälle skrivit om hur jag och Johanna träffades. På tunnelbanan hem i dag kom jag att tänka på ett speciellt minne från den tiden. Om ni inte har läst det inlägget, rekommenderar jag att ni klickar på länken ovan först.
 
På vägen hem, ramlade jag över en två år gammal cover av en tjej som heter Jasmine Thompson. Hon hade gjort en egen version på låten "Like I'm gonna lose you" av Meghan Trainor.
 
Jag hade aldrig hört låten tidigare, varken covern eller originalet, men fastnade direkt. Det är någonting i texten som är så briljant.
 
I'm gonna love you
Like I'm gonna lose you

I'm gonna hold you
Like I'm saying goodbye

Jag lyssnade på låten några gånger och refrängens rader ovan fick en självklart innebörd för mig (slå gärna igång låten nedan och läs vidare). Om man lyssnar på resten av texten, handlar den mer om att livet när som helst kan ta slut. Och riktigt så långt drar jag det inte när jag lyssnar, men den blir ändå stark.
 
Jag kom att tänka på första gången som Johanna kom ner och hälsade på mig på Malta. Vi hade några fantastiska dagar tillsammans och jag visste redan efter ett par dygn att shit... den här tjejen kan jag inte släppa, jag måste åka hem till Sverige igen.
 
Dagen kom när det var dags för Johanna att åka hem. Jag hade ett jobb på Malta och vi visste att jag skulle bli kvar där till minst augusti, hon hälsade på mig första gången dagen efter min födelsedag 25 april.
 
Jag minns känslan i kroppen när vi åkte till flygplatsen. Vi var där några timmar tidigt och vi satte oss på en restaurang för att äta något. Jag hade svårt att få i mig det vi beställt, på grund av klumpen i halsen som parkerat där och som vägrade flytta på sig.
 
Samtidigt som jag verkligen försökte ta vara på de sista timmarna, fanns det hela tiden med i bakhuvudet. Att om ett par timmar, sitter hon på ett plan hem. Och jag kommer att vara kvar här. På den dåmera svartvita ön mitt på medelhavet.
 
Tiden gick och vi tog oss sakta mot hennes incheckning. Jag på ena sidan av stålröret som skapar ett mellanrum mellan resande och de som ska stanna kvar. Och hon på den andra sidan. Händer med fingrar som slingrat in sig i varandra vars tummar masserar den andres hand för en sista desperat berörning innan det är dags att släppa taget.
 
En sista kram. En näst sista kyss. Kyssen tar slut, men kramen hålls kvar. Och just här, i det här ögonblicket. Med min haka på hennes axel, min näsa som tar ett djupt andetag nedborrad i hennes hår och nacke. Här vet jag att när den här kramen tar slut, vet jag inte hur många månader det kommer att ta innan jag får hålla henne i mina armar igen.

Kramen släpper i styrka. Våta ögon som möter varandra. En sista kyss. En tår nedför kinden. "Flyg försiktigt nu". Ett försiktigt skratt. Ett litet leende i smärtan. En hand som glider längs armen på den andre. En hand som passerar armbågen, ned över handleden. Fingrar som når varandra. Och det känns som slowmotion när de sista fingrarna tappar kontakten. "Hejdå. Vi hörs snart."
 
Johanna går genom kontrollen. Långa blickar som till sist bryts när hon försvinner runt hörnet. Jag vänder mig om. Tar mig med tunga steg och våta kinder ut från flygplatsen tjugo meter bort. Vänder mig om för att se om det är som på film, att hon ångrat sig och kommit tillbaka.

Sätter mig ned med huvudet i händerna intill flygplatsväggen. Sitter där länge. Och vill bara ta nästa bästa plan och följa med hem till Sverige.
:::
 
Ungefär så kände jag när jag läste de där fina raderna i rubriken.

I'm gonna love you
Like I'm gonna lose you

I'm gonna hold you
Like I'm saying goodbye
 
Den där kramen. Den som man vet är den sista på väldigt länge. Det är då man håller någon, som om man ska förlora hen. Och de första två raderna, ska jag försöka leva lite efter. Att varje dag försöka att inte ta någon eller något för givet.

 
Tack för att ni tog er tid.
#1 - - Anonym:

Sååå vackert skrivet! ❤️

Svar: Tack!
Robin - Pappablogg.com