Jag har svårt för andras barn

Innan jag fick barn, har jag alltid gillat barn. Alltså, även andras barn. Barn som tillhör folk som jag inte känner. Det där har dock ändrats med tiden.

Med tiden sedan Iris föddes. Och nu måste jag kolla med er om ni känner igen er i det här, eller om det är jag som är känslig och… speciell.

Det handlar väl egentligen inte om barnen i sig, utan när barnen jag inte ”känner” befinner sig hemma hos mig.

För några veckor sedan hade Johanna sina mammor och deras bebisar på besök hemma hos oss. Mammorna från föräldragruppen som vi tillhört.

Vi har, som ni vet, nyligen flyttat till hus och de ville komma dit över en dag för att se hur vi ha det och samtidigt umgås några timmar.

 Och självklart var de välkomna.

”Du får gärna stanna hemma om du vill”, sa Johanna snällt.

Det gjorde jag inte. Jag åkte in till stan och gick bland annat på bio. Dels gjorde jag det för att det var ett ypperligt tillfälle för mig att få lite egentid.

Och dels gjorde jag det för att jag skulle ha framstått som en bitter ordningsvakt som tar sig själv på alldeles för stort allvar vid entrén till någon överklassklubb på Stureplan om jag hade stannat hemma.

Jag hade liksom bett halvårsbebisarna gå ett varv runt kvarteret för att nyktra till vid ett kast med en ändå rimligt mjuk leksak.

Det hela ligger i mitt kontrollbehov, insåg jag när vi hade besök av ett par vänner och deras barn förra helgen. Jag var mycket tydlig inför Johanna innan det här besöket, hur jobbigt jag på förhand kände att det här var för mig. Det handlar förstås inte om barnen personligen.

Men jag såg i tankarna hur ungarna sprang runt överallt. Hur ett fönster exploderade. Hur det hoppades med kladdiga Oboy-fingrar i våra nya soffor. Hur en alldeles för tung leksak slängdes alldeles för hårt i golvet och därmed skapade ett alldeles för orimligt stort jack i trät.

Jag såg hur teven for i golvet efter att en boll sparkats i väg och jagats efter i samma veva som den boxar omkull en vas. Jag såg hur våra nya köksstolar fläckades ner av samma Oboy-fläckar. Jag såg hur en unge plötsligt var borta och hur förvånat passiva blickar från föräldrar spanar i rummet innan det hörs en stor krasch från husets övervåning.

Riktigt så här illa blev det inte, men kanske ändå nästan.

Johanna tog mig avsides under vårt besök i helgen. ”Det syns på dig hur jobbigt du tycker att det här är. Ditt mimspel skulle inte ens en blind missa”. Och vid ett annat tillfälle tittade hon på mig och när jag mötte hennes blick gav hon mig ett överdrivet stort leende som sa att ”du kan väl i alla fall försöka le lite du också?!”

Men jag TYCKER att det ÄR jobbigt.

Det här rör dock inte alla barn. Som exempelvis Johannas syskonbarn, som jag har någon slags relation med. Samtliga är hjärtligt välkomna hem till oss, då tänker jag inte ens på det här som jag beskrivit ovan.

Men barn som jag inte ”känner”… jag blir som en havsörn som precis siktat in sig på sitt byte. Släpper inte ungen med blicken och är det flera barn fungerar min splitvision bättre än någonsin.

Detta sker dock inte i samma utsträckning om det är lugna och skötsamma barn.

I helgen skreks det massor från de yngre besökarna. Toner som var högre än de jag misslyckades att höra med min dåliga hörsel när jag gjorde tester för att eventuellt göra lumpen. ”Robin, vi kan göra den här processen kort. Vill du göra lumpen? Bra, för det får du inte heller.”

En leksakskamera i hårt trä slängdes mot ett fönster. Jag kunde i slowmotion se kameran flyga i luften i Usain Bolt-fart (i den mån en tvååring kan kasta saker hårt…) och pricka fönsterkarmen innan den for ner i golvet med en duns. Så nära var vi ett krossat fönster. Så nära var vi mitt raseriutbrott.



Vid ett par tillfällen sa jag försiktigt saker som ”nej, spring inte bakom soffan” (…) ”akta teven där nu” och ”vi kastar inte med bollar inomhus i det här huset.”

Jag kände mig fruktansvärd. För det är inte så att jag vill framstå som den där ordningsvakten utanför Stureplan. Men vad ska jag annars göra? Vi är ändå i mitt hem. I vårt hem. Där våra regler gäller. Då måste man få berätta vad vi rättar oss efter?



Det må vara en dålig kombination att ha barn och att ha svårt för andra barn, då Iris kommer att ha kompisar hemma hos oss och där andra barn kommer att vara en del av besökarna i vårt hus också. För att då inte tala om födelsedagskalasen framöver – som jag dock kommer att boka in på någon leklandslokal någonstans. Jag struntar blankt i vad det kostar.

Mitt beteende med vilda barn i mitt eget hem. Vanligt, eller helt galet? Jag fann ändå en liten vinst i att jag fick säga ”I told you so”, när Johanna med skakiga knän och trött blick gled ner i soffan efter att vi stängt dörren bakom vårt besök och erkände att hon tyckte att det var kämpigare än vad hon hade förväntat sig.
 
När vi lämnade huset och tog en promenad i stället, då kunde den här kontrollbehovspappan slappna av igen...