En halvtimmes närhet

Det var min morgon att gå upp med Iris. Jag och Johanna brukar ta varsin sovmorgon under helgerna. Vi gick upp vid sju. Iris fick äta gröt till frukost som hon brukar och sedan lekte vi lite med Nyhetsmorgon som sällskap i bakgrunden.

Vid halv nio är hon sedan trött igen. Då klär vi på henne och så går vi ut en sväng. Vi bara går några varv på vändplanen här utanför oss så somnar hon.
 
Jag hade bestämt mig sedan tidigare att jag skulle lägga mig i soffan för att sova lite jag också efter att ha ställt henne i hallen.

 
Så där stod vagnen med en sovande Iris i, men själv kunde jag inte somna. Jag låg vaken och stirrade några minuter, tills det slog mig att Johanna låg och sov i sängen på övervåningen.
 
Jag smög upp, lämnade sovrumsdörren öppen så att vi skulle höra om Iris vaknade och kröp ner bredvid henne. Det var så märkligt att känna hennes hud emot min, att ligga bredvid henne utan Iris emellan oss.
 
Iris har liksom blivit bossen över sängen. Hon ligger i mitten av oss varje natt nu, mest för att vår säng är så hög (ca 75 cm) att det vore rent farlig att ramla ur den. Så då får hon ligga i mitten.

Vilket inneburit att det enda jag och Johanna kunnat göra fysiskt de senaste tre-fyra veckorna är att tåflörta lite i fotändan av sängen medan helikoptern ligger och sover emellan oss.

Så dessa 30 minuter av lite närhet vi fick var mycket betydelsefulla.