Det är skillnad på grannar och grannar

I måndags när jag skulle gå ut med Iris för att hon skulle sova, mötte vi ett par grannar under den korta promenaden. Jag fascinerades över hur oerhört olika personer kan hantera situationen när man möter en vagn som det troligtvis ligger en bebis som till största sannolikhet ska till att sova.

Först mötte jag en mamma med sin ena dotter som bor precis till vänster om oss. En jättetrevlig kvinna som varit in och hälsat och som jag pratat med ett par gånger. Vi kom ned för backen 50 meter från vårt hus och svängde höger. Då kom hon med sin dotter och gick kanske 20-25 meter bort på vägen.

Hon tittade upp och såg oss. Just då visade hennes dotter någonting på mobilen. Jag vet inte vad det var mer än att det hördes musik. Snabbt viskade mamman (ändå tillräckligt högt för att jag skulle höra): ”Nu får du pausa några sekunder.”

Vi möttes, vi hälsade med mimande läppar. ”Ska hon sova?” Jag nickade och log. När de hade passerat oss och var på väg upp för backen, sa mamman till dottern att hon kunde sätta igång klippet igen på mobilen som de tittade på.

Det var så himla fint gjort tycker jag. Det var absolut ingenting som hon hade behövt göra, men att hon ändå gjorde det. Det var lika fint som det var oväntat. Hon har förresten tidigare i höstas sett när jag kommit hem med Iris och ställt henne på altanen, bett sina barn dämpa sig lite när de har lekt för att ”bebisen sover”.

Inte heller något som hon hade behövt göra. Vill vi vara säkra på att Iris sover får hon isåfall helt enkelt sova inomhus. Men ytterligare en gest som gör att jag gillar henne väldigt mycket. Helt klart favoritgrannen.

Och så har vi den andra grannen, som jag är osäker på vart han bor men som jag ändå ser i området med ojämna mellanrum.

När vi hade gått vidare under samma promenad, hann vi 30 meter kanske innan Iris  hade stängt ögonen. Då vände jag och började gå hemåt. Precis när jag vänt mig om, kommer en annan granne från det hålet.

– Jahaaa, hon sooover reeedan?! Skriker han.
– Ja jo, det brukar räcka att gå hit, viskar jag.

– Vad skööönt! Aja, haaa eeen treeevlig daaag dååå!
– Tack tack, detsamma du, detsamma.

Han går vidare. Jag tittar ner i vagnen, Iris har vaknat.

Där och då ville jag ropa på mannen i cowboyhatt (jag skojar inte, han bär en stor och brun cowboyhatt) och be honom komma tillbaka för att han nu skulle betala mig antingen 500 spänn eller söva om Iris.

Det sistnämnda skulle dock bli svårt. Jag hade också blivit livrädd om någon främling skjutsade runt mig i den hatten.

Men det är som sagt spännande och fascinerande hur människors spelsinne till barnvagnar kan skiljas åt något så enormt.