Det finns förskolefrågetecken att räta ut

Lejonet som bara ville vara ute.

Det blir mycket förskola i bloggen nu, men det faller sig naturligt då vi är mitt inne i inskolningen. Detta kommer ni att få en djupare uppföljning av i podden framöver (uppdatering efter färdigt inlägg: även om detta blev ganska långt...)
 
Men i dag var det hur som helst min tur att följa med Iris. Johanna fick i går höra att Iris skulle vara ute i dag. Förstå då lejonets besvikelse, när vi kom fram och såg Iris namn på "inomhus"-delen av tavlan i hallen.

Medan ett par andra newbies fick vara utomhus och som vi mötte i dörren, fick Iris klä av sig och gå in. Vi fick därmed ingen bra start. Iris kramade sig fast runt min hals i min famn och ville inte gå ner för att leka. Men när hon fick syn på några bollar mjuknade hon.

Iris fick vara med en annan pedagog inne i dag än kvinnan hon umgicks med i går, vilket jag ställer mig lite frågande till. Visst är det bra att umgås med alla, men är det ändå inte bättre att bygga upp en ordentlig kemi och trygghet till en, för att sedan jobba med de andra därefter?
 
Tanken över att det är tänkt att Iris ska vara där själv redan på torsdag, får mig att instinktivt skaka på huvudet. När jag lyssnar till hur Johanna hade det i går och tar med mig vad jag upplevde i dag, tycker jag att det har gått bra under de här första dagarna, men i min mening är inskolningen för kort.
 
Exempelvis har Iris ett speciellt ord för att gå ut. Hon liksom stänger munnen och säger något som låter typ... "gngng". Vi tror att det kommer från "gunga", men att hon kopplat det till att hon vill gå ut. Detta sa hon i dag och pekade på fönstret där hon såg de andra barnen, varav pedagogen svarade "ja, kolla, en docka", som låg inne hos oss intill fönstret.

Detta kunde naturligtvis inte pedagogen veta, vad Iris menar. Men det är sådant jag vill att hon ska förstå innan det är dags för Iris att vara där själv. Att pedagogerna ska förstå Iris, hur hon funkar och vad hon menar. Johanna ska i morgon fråga om det är tänkt att vi ska sitta ner och prata något, för att förklara sådant. Så här långt känns det lite... slappt?
 
Det är för tidigt att döma kanske, men samtidigt är det sagt att Iris ska vara där själv redan på torsdag. Så blir det nog inte. Detta dels för att hon ska känna sig helt trygg i det innan det blir av och dels för att förskolan opassande nog har stängt på fredag, vilket betyder att Iris ska vara där igen först på måndag. Och så här i början skulle det kännas som att börja om.
 
Nu låter jag negativ, men det är inte så farligt. Iris hade roligt och det känns generellt bra. Det är bara några småsaker och frågetecken som behöver redas och rätas ut innan jag känner mig trygg i att ha Iris där ensam flera timmar om dagen.

Lejonet som mest av allt ville gå ut och leka. I morgon är det din tur 💙

Dags för förskolans första dag

När blev hon så stor?

Klockan har passerat midnatt. Söndag har blivit måndag. Jag sitter här med ett glas vin vid min sida som jag hällde upp för tre timmar sedan för att jag fick feeling, som jag nu smuttat på ett par gånger och som jag snart kommer att hälla ut för att vätskan blivit varm och för att jag nog inte var så sugen egentligen.

Jag tänker på Iris och det faktum att hon börjar på förskolan i morgon. Vår stora lilla tjej som nästa vecka blir 16 månader. Hon har blivit så stor, men är ändå fortfarande vårt lilla barn.

I morgon kommer Johanna att följa med henne till förskolan, på tisdag är det min tur och sedan går Johanna med henne igen på onsdag innan tanken är att hon ska vara där själv lite redan på torsdag.

Att bekanta sig med barnen och platsen tror jag inte blir något problem. Svårare att förklara för en så liten tjej att mamma/pappa ska gå nu, men att vi kommer tillbaka om några timmar och att hon ska stanna på förskolan så länge. Men det går säkert bra.

 
I dag gick vi till förskolan och lekte lite. Vi bekantade oss med gården och allt som fanns på den. Båten. Rutschkanan. Sandlådan. Tåget.

Vi tittade in genom fönstret och såg en krok med Iris namn på en lapp ovanför. Hennes egen krok. Med tillhörande låda där hon ska ha sina saker. Intill hennes namn fanns flera tomma lådor, med namnlappar till barn som också börjar i morgon. Små kompisar.


Det kommer att bli bra det här, även om Iris pappa tycker att det är lite jobbigt.

När lejonmanen släpptes fri för passfotot

I dag var vi i väg till Solna polisstation för att skaffa ett pass till Iris. Hon vill hemskt gärna följa med sina föräldrar till Grekland i slutet av september och då är pass ett måste.
 
När vi kom till väntsalen ville Iris inte vara kvar. Hon ville gå ut och titta på bilarna och hoppa i vattenpölar. Så jag och Johanna gick ut med henne varsin vända innan det var vår tur.
 
Det knepiga var att få Iris att sitta stilla för att ta passfotot. Till en början gick det ganska bra. Men Iris, som redan var trött, blev tröttare för varje foto som poliskvinnan inte var nöjd med och vi fick lov att göra om.
 
Jag fick försöka distrahera henne med leksaker under kameralinsen och för varje ny tagen bild hoppades vi att den skulle duga. Men många gånger blev det "en till" innan Iris tröttnade ur helt och vred sig i sin mammas famn.
 
Det var då den rutinerade tanten med pinnen kom. Hon hade med sig en lång pinne som det satt en bebisleksak fasttejpad på i ena änden. Så från hennes polisluckan, sträckte hon ut pinnen och fick leksaken att skramla.
 
Iris fokus fastnade på leksaken. Lite som att hon undrade om tanten faktiskt trodde att hon tyckte att det där skulle vara roligt, att tanten trodde att hon faktiskt var en bebis.
 
Men det gjorde jobbet, bilden togs och blev godkänd. Vi fick aldrig se den, vi får vänta tills vi får hämta ut passet inom ett par veckor. Och Iris får följa med till Greklandet, skönt det!
 
Mitt i alltihopa fick Iris lov att ta ur hårsnodden också och släppa lejonmanen fri.
Visa fler inlägg