Jag tänker på Ebba och hennes familj

Mamma ringde mig i fredags.

Klockan var 15.47 och det hade snart gått en timme sedan en lastbil kört in i Åhléns på Drottninggatan i Stockholm.

Hon ville höra att allt var bra med oss och att vi inte var i stan. Jag satt i bilen för att hämta Johanna som hade börjat gå hem från jobbet då det var en obehaglig känsla över att åker tunnelbana, som dessutom senare stängdes av helt.

Så här i efterhand tänker jag på mammas samtal flera gånger om dagen. Att det stod ”Mamma” på min display. Att hon ville höra att hennes barn med familj mådde bra i staden där terrorn slagit till.

Jag tänker på mobiltelefonen som inte fick något svar. Elvaåriga Ebba blev ett av de fyra offren, vars liv lastbilen raderade. Den mamman som ringde till den mobilen fick inte ett svar. Fick inte höra att allt är okej och att vi mår bra.

Bild lånad av Johanna.

Det är så oerhört tragiskt, att det inte går att sätta ord på. Att jag nu själv har barn, gör det hela ännu hemskare, men samtidigt blir det som inträffat inte lättare att ta in. 

Det är en sådan liten risk att det händer, att den nästan är minimal. Att man ska befinna sig just där, just då, den finns nästan inte. Men någon kommer att vara där och den här gången var det bland annat Ebba, elva år, som omkom. Som mördades

Jag kände henne inte, ändå är det så lätt att känna medlidande med den här familjen som måste gå igenom en sådan otrolig mardröm. Alla mina tankar går till dem, för vad det nu är värt.

Jag önskar att jag kunde göra mer.
#1 - - Mor:

❤❤❤