Den perfekta febern

Iris har fått feber.

Det började i går när Johanna kom hem från jobbet, att hon kände att Iris var varm (bra och uppmärksam förälder jag kände mig som då, som varit hemma med henne hela dagen utan att upptäcka detta). Hon tog tempen och alldeles riktigt, närmare 39 grader.

I dag har den inte varit fullt så hög, utan ’bara’ strax över 38. Med andra ord; den perfekta febern. Ska barn ha någon slags sjukdom, om man måste välja en, så är det feber strax över 38.

Iris är lite tröttare än vanligt, men annars ingen skillnad. Det innebär att vi har gjort mysiga saker som vi inte gjort sedan hon var liten. När hon var en orörlig bebis, kunde vi liksom gosa så mycket vi ville med henne utan att hon kunde göra så mycket åt saken.

Nu skriker hon mest och försvinner ur greppet på bara några sekunder om man provar sig på en kram längre än hon tänkt sig. Men när hon är sjuk, är det som om hon är den där lilla orörliga bebisen igen. Eller i alla fall en större unge som vill mysa med sin pappa för en stund.

Under ett ögonblick här efter lunch, satte jag igång lite lugn musik och under en låt med Ed Sheeran satt hon i min famn med sin kind mot min och bara myste med sin kanin – i över tre minuter! Det skulle aldrig hända annars.

Därefter kröp hon på eget initiativ bort till vagnen och pekade på den. Hon ville alltså att jag skulle lägga henne där. Och därefter somnade hon alltså i den helt utan gnäll på bara fem-sex minuter – och sov i två timmar.

Så lite feber kan ibland vara lite skönt.
Även om jag såklart helst ser att hon är frisk.

När man är sjuk får man titta på Babblarna. Allra helst ståendes. numera.