Iris nya favoritgodis, frissa och skor

Jag minns när det var Johanna som var hemma med Iris och det var jag som jobbade (det var ändå inte jättelänge sedan)Hur jag på helgerna, när jag kom hem efter att ha jobbat klart fredagen, såg fram emot att vara hemma och ta det lugnt under helgen, medan Johanna gärna ville hitta på något.

Nu är det tvärtom.

Det är inte så att Johanna vill sitta inne hela helgen, men hon håller sig gärna på hemmaplan. Detta medan jag vill bryta av och typ åka till Dalarna och hälsa på släkten nonstop och hade gärna gjort det även denna långhelg trots att vi var där den förra över påsken.

Nu hade vi dock lite andra planer som fyllde den här helgen så det hade ändå inte gått, men det jag vill komma fram till är hur jag förstår hur Johanna kände nu när hon var hemma. För hur mycket jag än älskar vårt hem – för det gör jag verkligen – blir det väldigt mycket ”hem” under en vecka hemma med Iris
:::

En annan sak!

Iris har hittat ett nytt favoritgodis. I går fick hon smaka vattenmelon för första gången – och fullkomligt älskade det. Hon tycker sedan tidigare om all typ av frukt, så att detta skulle gå hem var föga förvånande.

Till hennes stora glädje fanns det lite kvar till dagens första mellis. Hon njöt verkligen och åt fort, som om hon trodde att jag kanske skulle ta de röda godsakerna ifrån henne.


:::

Iris hade mycket hår redan när hon föddes.

Vi fick höra att ”det kommer nog ramla av”. Att hon liksom skulle skava av det, som det tydligen är vanligt att bebisar gör om de har hår vid födsel.

Men det gjorde aldrig Iris. Det har bara fortsatt växa och vi har funderat på om det varit dags att ta henne till en frisör, men inte gjort det då det växt fint på egen hand (nu skulle det dock inte må dåligt av att kanske få toppas lite).

Därför har jag i stället sedan en tid börjat längta efter att kunna sätta upp allt hennes hår i en enda tofs. Och så kom jag ner i morse och möttes av detta:

Vår stora lilla bebis, du är så himla go!
:::

Avslutningsvis!

Johanna är bra på väldigt många saker. En av dessa är att nosa upp bra affärer på Tradera. Det finns verkligen klipp att göra där och Johanna vet hur man gör. I dag kom det ett par skor på posten. Inte vilka skor som helst, utan Iris första par!

Det var så gulligt att se de där små fötterna bära ett par lika små skor.

 
 

Då var man 27 – räknar ner till 30

I går var det 24 april, vilket innebär att jag då hade tagit mig igenom mitt 26:e år här på Tellus. Mitt första år som pappa och allt vad det innebär. Det förmodligen mest förändrande året i mitt liv så här långt, kan jag nog säga utan större konkurrens.

Det har hänt så mycket. Iris föddes 3 maj och sedan dess har hon varit i fokus i stort sett alla vakna timmar. Jag har förändrats på många plan som person och livet har tagit sig in på en helt ny väg. En väg jag bara sett början av.

Då var man 27 nu då.

Ett riktigt mellanår, känns det som. Jag får en känsla av att alla åren fram till 30 är det nu. Jag hade faktiskt inte haft något problem med att fylla 30 i dag. Förutom ett fast jobb – som tyvärr inte är det lättaste att landa inom min bransch – känner jag att jag har det mesta jag vill ha i livet redan nu vid 27, som jag har tänkt mig att jag vill ha den dag jag fyller 30.

Nu talar det mesta för – om allt går som det ska och allt vad det nu innebär, sådant är tyvärr svårt att veta på förhand – att jag är tvåbarnsfarsa innan den dag jag ska byta ut tvåan längst fram i ålderstalet mot en trea.

* HIGH FIVE! *

(OBS: Johanna är inte gravid 😄 )

:::

Nytt annars då senaste dagarna?

Ja, en sak: Iris har börjat sova i sitt sovrum själv på nätterna. Tidigare har jag eller Johanna sovit på en madrass intill hennes säng, men vi kom under lördagskvällen fram till att vi saknar varandra för mycket om nätterna för att fortsatt ha den här uppdelningen. Känns samtidigt som att det gäller att passa på att sova tillsammans när vi kan. Det kommer en tid när trollungen själv springer in till oss om nätterna framöver, gissar jag.

Men oj så svårt det var för mig att låta henne sova själv i sitt rum. Det kändes... orättvist. Att vi skulle få sova ihop medan Iris skulle sova ensam. Även om det bara är ett par meter mellan våra sovrumsdörrar, kändes det som flera mil.

Jag gick till hennes dörr, tittade så att hon sov, så att hon låg bra och hade täcket på sig. Jag gick tillbaka till vår sovrum igen. Kunde inte bestämma mig vart jag skulle sova.

– Men, sov där inne om det känns bäst för dig, sa Johanna och försökte få mig att bestämma mig efter en kvarts velande. Men till sist la jag mig i vår säng ändå. Och morgonen därpå kändes det väldigt bra.

Iris vaknar fortsatt tidigt, någon gång mellan 05.00 och 05.30 är standard. Men hon sover i alla fall hela nätterna och det är ingenting vi ska ta för givet, har jag lärt mig. Hellre det, än att hon är vaken flera gånger – och timmar – på nätterna.

I morse när Johanna gick upp vid fem, sov Iris. Hon gick ner för att fixa sig och äta frukost, när hon efter en stund hörde hasande från övervåningen (ni vet, Iris kryper inte, hon hasar fram på rumpan). När hon gick upp satt Iris i ”hallen” mellan sovrummen och tittade.

Hon verkar redan ha kommit in i att vi inte sover på madrassen intill henne längre, så det känns bra. För under söndagsmorgonen satt hon på sin säng med fötterna på madrassen och tittade frågande ut över sitt rum när Johanna sa god morgon till henne.

Det går rätt snabbt att komma in i nya rutiner.

Vad jag möttes av under måndagsmorgonen.

Barndomsminnen: Där man bara fick köpa fika en gång

När jag var liten, gick jag ibland till Ströms konditori inne i stan och fikade med antingen pappa, mamma eller farmor.

Det var ett mysigt fik med gamla möbler från kanske 60/70-tal och många vrår som man kunde sätta sig och fika i. Fiket hade inte så stora öppna ytor som det annars kan vara på fik.

I dag är lokalen en byggnad som bytt ägare flera gånger de senaste åren. Ströms stängde för tio år sedan. Det har varit nya fik, men också restaurang.

Jag kom att tänka på Ströms när jag satt i bilen häromdagen och lyssnade på Radio P1, där lyssnare ringde in och berättade om gamla barndomsminnen.

Då mindes jag en gång när jag gick till Ströms och fikade med pappa, min syster och vår farmor. Jag hade säkert köpt en bulle eller en ”dammsugare”. När jag hade ätit upp det jag hade valt att fika på, ville jag ha någonting mer.

– Nej men du vet, när man är på fik så här får man bara handla en gång, sa pappa.

Jag minns att jag aldrig ens ifrågasatte detta. Kanske trodde jag att det var så man gjorde, att man handlade det man skulle ha en gång, för att inte ta upp plats i kön. Jag var kanske sju år, min syster fyra.

Det tog faktiskt lång tid, ett par år, innan jag förstod att pappa mest hade sagt så att för att han tyckte att det räckte med det vi redan hade köpt och att han inte ville ha något tjafs. Rätt smart, ändå.

Det var en annan gång, ett par år senare när jag var och fikade ensam på Ströms med farmor, som jag fick reda på att man visst fick handla flera gånger. Jag hade ätit upp min bulle och suckade över att den var slut.

– Vill du ha en till? Vi kan ta en till i dag, sa farmor med något busigt i blicken som om vi skulle palla äpplen eller något. Då berättade jag vad pappa hade sagt och hon skrattade.

– Haha, nej Robin. Du får köpa fikabröd hur många gånger du vill förstår du, förklarade hon och köpte oss varsin bulle till.

Min pappas fikadrag är dock inget jag kommer att föra vidare till Iris.
Visa fler inlägg