Älskar tårtbiten av småbarnssamtal

Jag började på mitt nya jobb i går! 
 
Det känns verkligen riktigt bra och jag hoppas kunna berätta lite mer om det om några veckor.
 
Än så länge är det väldigt nystartat och lite "hemligt".
 
Men det var inte vad jag tänkte skriva om i sak, mitt nya jobb, utan någonting som inträffade under lunchen.
 
Jag satt där med min matlåda tillsammans med några kollegor och pratade för att lära känna varandra lite bättre, så som man gör när alla är relativt nya på en arbetsplats.
 
Vi pratade om intressen, vart vi bodde, vad vi har jobbat med tidigare, om vi lever själva eller med sambo/fru/man/hund/get/whatever – och om vi har barn.
 
Och så kommer frågan till mig. 
 
"Men Robin, du har ett barn va?"
 
Det är där som jag, inombords samtidigt som jag pratar, stannar upp och lyssnar på mig själv när jag svarar.
 
"Ja, precis. Jag fick mitt första barn för fyra månader sedan."
 
JAG FICK VADÅ?!
 
Samtalet fortsätter och en kvinna frågar om jag har en son eller en dotter.
 
"Jag har en dotter, Iris heter hon".
 
EN DOTTER.
 
Alltså, det är när jag får svara sådant som jag bara får svara när jag pratar med främlingar, som jag kan känna hur stora mina svar är. 
 
Att jag har en dotter, makalöst egentligen.
 
När jag är där i samtalen, känns det för en stund som om mina ögon svävar ur min kropp, sätter sig längst upp i matsalens takhörn och ser ner på mig själv när jag sitter där och pratar om saker jag – för fyra månader sedan och tidigare – aldrig hade samtalat om på det här viset.
 
Jag pratar om hur förlossningen var, hur tiden har varit sedan Iris kom, hur snabbt barn utvecklas under den första tiden, att vi nu letar större boende för att vi blivit tre, att vi måste börja fundera på förskoleplats – med mera.
 
Jag ser hur en manlig kollega mittemot mig zonar ut under minuterna som dessa samtalsämnen äger köket.
 
Och jag förstår honom.
 
Han är ett år yngre än mig och har inga barn.
 
Han sa själv att han är en bit ifrån att vara i de tankarna och då förstår jag verkligen om man har svårt att greppa snacket.
 
För det hade jag, men nu är jag plötsligt mitt i småbarnssamtalens centrum.
 
En helt ny tårtbit i mitt liv som jag älskar att plocka små bitar av så ofta det går.
#1 - - Hanna:

Hej!
Tack för en härlig blogg. Råkade snubbla in här för några veckor sedan och har läst sporadiskt till och från - men din blogg är tillräckligt engagerande för att du ska ha fått ett bokmärke på min webläsare!
Kan du inte berätta hur du tänkte innan du visste att du skulle bli pappa? Jag längtar jättemycket efter barn men min sambo kan inte se sig själv som pappa. Något jag tror växer fram när man liksom... "är tvungen"?

Svar: Hej Hanna! Tack för fina ord, jag är glad att du gillar bloggen! Din fråga ska jag absolut besvara, det känns som att jag kan göra det i ett inlägg, då ämnet känns intressant. Håll utkik :)
Robin - Pappablogg.com