Jag kanske är Sveriges mesigaste vagnförare?

Jag är väldigt försiktig när jag kör vagn.

Jag vill att min medpassagerare i vagnen ska ha en så lugn och behaglig resa som möjligt, något som Johanna kan bli lite irriterad på ibland.
 
Till exempel när vi är ute och går och jag kör vagnen (vilket jag hemskt gärna gör) och vi kommer till en trottoarkant som vagnen ska upp- eller nedför. Då stannar jag vid kanten, hjälper framhjulen sakta ned/upp för kanten och samma försiktighet med bakhjulen.

När jag tittar upp står Johanna tio-tolv meter bort, vänd mot mig och undrar vad jag håller på med. Hon stämplar mig för att vara en "oerfaren vagnkörare", just för min försiktighet.

Hon menar att när Iris somnat, gör det ingenting om det studsar lite vid en trottoarkant eller hoppar lite vid de vita strecken på ett övergångsställ (som jag går vid sidan av för att gå på en jämn yta).
 
Och det har hon kanske rätt i. Kanske har hon rätt även när hon säger att Iris sover bättre om det hoppar lite, än att vagnresan bara är en tur som om vagnen kördes i luften.
 
Men jag fortsätter att köra vagnen väldigt försiktigt och tar det som ett viktigt uppdrag, att förflytta vår lilla trollpresident på ett så smidigt och bekvämt sätt som möjligt.

Som i går när jag och Iris var ute och gick.
 
Vi gick ner till vattnet och det slog mig att det verkligen är fint här i Västerort.

  
Och så här skönt sover man i vagnen när det är pappa som kör.