Äh, tv och internet känns ändå så himla 2015...

Att flytta till ett helt nyrenoverat hus har förstås fler för- än nackdelar. Så har det också varit för mig och Johanna, det mesta har rullat på ganska bra och vi börjar så sakteliga komma in i lite nya rutiner.

Men det finns en del saker som inte riktigt blivit som vi hade tänkt oss. Det kommer att bli bra med tiden och sakerna justeras successivt, men det har ändå varit en del oväntade saker som dykt upp. Sådant som varit omöjligt att se innan man levt i huset.
 
Som det här med tv och internet.
 
Vi har under åren i lägenheten varit nöjda Comhem-kunder och ville gärna plocka med oss dem till huset, men det gick inte. Det var bara Telia och Tele2 som var alternativen här om man inte ville dra fiber förstås – och då få detta installerat om 6-11 månader...
 
Så, okej. Vi fick helt enkelt säga upp Comhem och fixa ett abonnemang hos Telia. Sagt och gjort. Förra fredagen landade routern hemma hos oss och till min stora förvåning (borde jag varit mer insatt?) skulle deras nät gå via ADSL – det vill säga telefonjacket.
 
Vi letade runt i huset och kom fram till att... vi har inget "gristryneuttag" i huset, det är borta. Vi har bara "vanliga" eluttag. Vi ringde till Telia och fick en tid inbokad i dag, onsdag. Det kom hit en kille som skulle fixa ett sådant uttag till oss. Han kommer in, tittar sig omkring och säger "så... vart kommer kablarna in i huset?"
 
Jag och Johanna tittade frågande på varandra. Det är väl det DU är här för att lösa? För att berätta för oss? "Jag har ingen aning..." svarade jag. "Nehe... då blir det krångligare" säger han med en fundersam blick.
 
Det han trodde att han skulle göra, var att koppla ihop några kablar och sätta upp en plastbricka och vips, så har vi ett telejack. Det jag däremot hade förväntat mig, var att han kunde borra ett hål i väggen, trolla och så var det klart. Att han fysiskt skapade ett uttag. Så här i efterhand vet jag inte riktigt hur jag tänkte, men hur skulle jag veta? Jag är ingen elexpert, det var ju hans jobb.
 
Så det hela slutar med att vi ringer snickaren som hållit i hela renoveringen här som gjorde bara någon månad innan vi flyttade in. Han är osäker på vad som gjorts med telekablarna och skickar en av hans killar för att kolla på det. Han kommer hit en timme senare och säger att det kanske finns sladdar som ligger under huset som ännu går att dra upp i huset via skåpet vid ytterdörren (där kablarna till vatten och el finns).
 
Så i morgon ska han kolla på det. Om det inte går, ja då sitter vi förmodligen utan internet fram tills dess att vi får fiber till huset – eftersom att Telia och Tele2 är de enda som kan leverera internet hit utan fiber, men då med ett telefonjack.
 
Det är så snurrigt detta att jag får magsår. Och som pricken på det där irriterande i:et, går förstås vår nya tv-box via internet. Så... nej, ingen tv heller i det här hushållet. Det känns som att det kan bli en del TP-spelande här framöver. En 370 omgångar kanske eller så innan vi är i oktober 2017 och fiber installeras.
 
Okej, det kunde ta kortare tid också. Men i värsta fall kunde det vara klart om ungefär elva månader om man tog fiber via Comhem. Så här sitter jag nu, uppkopplad på en svajig lina som håller för stunden men som inte klarar av någon kraftigare surf än detta.

Och i absolut värsta fall är vi utan tv till oktober nästa år (och får fortsätta kolla live-tv via app på paddan) och får fråga en granne om vi kan låna deras internet.

Grannarna som jag pratat med hittills har varit jättetrevliga verkligen och välkomnat oss till området. Men det är kanske inte en av de första konversationer man vill knacka på för att ha.

– Hej! Robin här, som har flyttat in i huset här intill.
– Ah, hej hej!
– Jo, jag tänkte höra en grej bara. Ni har ju ett trådlöst internet som vi har bra mottagning till inne hos oss. Det är inte så att vi skulle kunna få låna det ett tag? Bara tills vårt fiber blir installerat.
– Absolut, inga problem! Hur länge behöver ni låna det då?
– Men tack, vad snällt! Eh... ja... alltså, till nästa höst eller så, bara...
 
Men, jag ska kanske inte klaga. Samtidigt som jag sitter här och gråter över kolsvart tv och obefintligt bredband, läser jag om andra som också precis flyttat till hus och gjort fint men som nu måste riva ut hela köket på grund av en vattenskada som en klantig tidigare ägare ställt till med.
 
Där kan vi snacka ordentligt bekymmer. Men allt är väl relativt, antar jag.

Jag kanske är Sveriges mesigaste vagnförare?

Jag är väldigt försiktig när jag kör vagn.

Jag vill att min medpassagerare i vagnen ska ha en så lugn och behaglig resa som möjligt, något som Johanna kan bli lite irriterad på ibland.
 
Till exempel när vi är ute och går och jag kör vagnen (vilket jag hemskt gärna gör) och vi kommer till en trottoarkant som vagnen ska upp- eller nedför. Då stannar jag vid kanten, hjälper framhjulen sakta ned/upp för kanten och samma försiktighet med bakhjulen.

När jag tittar upp står Johanna tio-tolv meter bort, vänd mot mig och undrar vad jag håller på med. Hon stämplar mig för att vara en "oerfaren vagnkörare", just för min försiktighet.

Hon menar att när Iris somnat, gör det ingenting om det studsar lite vid en trottoarkant eller hoppar lite vid de vita strecken på ett övergångsställ (som jag går vid sidan av för att gå på en jämn yta).
 
Och det har hon kanske rätt i. Kanske har hon rätt även när hon säger att Iris sover bättre om det hoppar lite, än att vagnresan bara är en tur som om vagnen kördes i luften.
 
Men jag fortsätter att köra vagnen väldigt försiktigt och tar det som ett viktigt uppdrag, att förflytta vår lilla trollpresident på ett så smidigt och bekvämt sätt som möjligt.

Som i går när jag och Iris var ute och gick.
 
Vi gick ner till vattnet och det slog mig att det verkligen är fint här i Västerort.

  
Och så här skönt sover man i vagnen när det är pappa som kör.

Att få kladda fritt ibland ska vara nyttigt

Vi fick höra på vårt första möte med vårt föräldragrupp hur hon som ledde mötet berättade om att det är jättebra om barnen kan få kladda lite emellanåt.

Att man som förälder inte bara ska vara där och torka rent så fort som det blir lite kladdigt, utan faktiskt släppa på kontrollbehovet för en stund kring att någon världslig sak kan få pulvergröt på sig och låta barnet gå bananas.

Så det gjorde vi en av de sista kvällarna i lägenheten innan vi flyttade. När Iris inte ville ha mer av sin gröt den kvällen, sträckte jag fram skålen och lät henne gör vad hon ville med den.

Till en början såg hon mest förvånad ut. Hon tittade på mig, försökte om jag av misstag råkat lämna skålen öppen för henne att hugga in på, men så var det inte. Hon tryckte ner fingrarna i gröten och kollade fascinerad på sina nedkladdade händer.

Vid ett par tillfällen sträckte hon sina fingrar mot munnen och åt från dem, men mest kladdade hon bara runt – som det var meningen att hon skulle få göra.

En annan gång som hon kladdar fritt är när hon äter majskrok. Då får hon en i handen och sedan får det gå lite som det går. Kroken blir oftast uppäten, även om hennes bänk som sitter fast i hennes stol, kan bli rejält kladdig. Men jag har hört att detta är nyttigt för barnet. Och det är faktiskt roligt att se henne försöka äta själv.

En förvånad blick mot mig som undrar om handen i gröten faktiskt är okej.
Visa fler inlägg