När en god gärning blev grusad

Det har varit en tvättmåndag här i dag. Under en av vändorna som jag gick till tvättstugan, kom jag att tänka på en sak som jag och min allra bästa vän när jag var yngre brukade göra om vårarna. Vi var kanske 7-8 år, snön hade lämnat gatorna och kvar fanns bara allt gruset. När jag hör mig själv skriva detta i mitt huvud låter det jättetråkigt när jag ska försöka förklara vad vi gjorde, men vi gick i alla fall runt i vårt kvarter och sopade gatorna. 

Vi hade varsin sop och sedan gick vi överallt i området där vi bodde och sopade. Gata efter gata så att dammet bara bolmade i luften länge efter att vi sprungit förbi som två levande lövblåsar. Det blev väldigt fint, tyckte vi tills vi en dag fick oss en ordentlig utskällning av en gubbe som bodde ett par gator bort från vår egen.
 

"Men vad gör ni, ungar?!", gormade han och trots att det är så längesen minns jag det väl. Jag och Jimmy, som min kompis hette (tyvärr har vi ingen kontakt alls i dag mer än att vi är vänner på Facebook), förstod ingenting. Vi gjorde ju bara gatorna fria från gruset. 

Gubben förklarade för oss att det kommer speciella bilar och suger upp allt gruset senare när man är säkra på att det inte kommer att komma någon mer snö. Han sa också att allt grus vi sopat undan, nu låg utspritt på allt gräs vid sidan av alla vägar och att gräsklipparna nu kommer att få ta stryk tack vare våra "dumheter". 

Så långt hade inte vi tänkt. Vi försökte bara hjälpa till. Till sist sa han också att allt damm som hade skapats av vårt "hyss" nu hade dammat ner hans bil fullständigt. En bil som han sedan tvingade oss att tvätta. Han hämtade skurhinkar, något tvättmedel som hade sprutade i och två stora tvättsvampar. Vi gjorde som han sa, väldigt slarvligt men det var nog bara det symboliska i att vi skulle göra rätt för oss som han ville åt. 

Efter typ tio minuter var vi "klara" med bilen och gick hemåt. Vi berättade aldrig det här för någon. Jag tror att vi, efter hans utskällning, hade fått för oss att vi hade gjort något dumt. Tros att det inte var så det var tänkt från början. 

Nu när jag sopade vår trapp och entrén till vår port häromdagen, såg jag till att samla allt grus intill väggen så att grusgubbarna (finns det sådana?) kan ta reda på det när gruset väl ska bort. Jag ville inte riskera att få mig en ny känga, så här 17-18 år senare.

Skön söndag i sjöstan'

En skön och avslappnande söndag fick avsluta den här veckan. Det var sol, så jag och Johanna passade på att ta en skön promenad till Hammarby sjöstad. Det är så fint där. Så fint att jag blir irriterad på alla människor som har råd att bo där. Jag vill också.
 
Vi gick hem, fikade och myste. En skön avslutning på vecks, som sagt. Semlorna köpte vi hos Magnus Johansson i sjöstan. Lätt bäst i Stockholm (och förmodligen i hela Sverige).
 
I dag är det förresten exakt två månader till 28 april, vårt datum. Det vi räknar mest just nu, är att vi får komma till BB Sophia (vårt valda BB) från vecka 33. Det vill säga på fredag. Sedan gör det inget om du håller dig inne längre än så, lilla troll :)

Dröjer att bli pappa på papper

Tidigare i veckan ringde jag till Stockholms kommun för att boka en tid åt mig och Johanna. Vi ville komma dit för att fastställa mitt faderskap åt den lille som växer i Johannas mage. 

Detta är något man ska kunna göra på förhand. Det är hemskt att tänka på det, men det är bra att göra OM det skulle hända något med Johanna under förlossningen. Nu kommer det inte att göra det (så man alltid tänker?), men OM så är det bra att skriva på detta. 

Annars hamnar barnet hos socialen eller på annat håll innan hen faktiskt skulle få komma hem till mig. Det blir onödigt arbete, därför ville vi fixa detta innan (även om allt ska gå bra). 

Jag ringde dit och fick snabbt nobben av kvinnan som svarade. Hon var dock trevlig och förklarade för mig att detta har man kunnat göra tidigare men inte numera i Stockholm. 

Anledningen? Det föds alldeles för många barn just nu.

Hon förklarade att de bara har tid att plocka in föräldrar till de barn som redan fötts. Föreställ er då att ett sådant möte skulle ta kanske tio minuter, max. Men det finns inte tid för föräldrar till ofödda barn. 

Galet. 

Så hon frågade när vi skulle få barn och förklarade sedan att 10-14 dagar därefter kommer vi att få en kallelse till henne för att skriva på detta. Så, för mig att bli pappa på papper dröjer. Inget jätteviktigt förstås, det hade bara varit en lugnande grej att få gjord. 

Har ni med barn varit med om något liknande?
Vad jag förstår är detta bara ett problem i Stockholm.
Visa fler inlägg