Hur ändrar man på ett beteende?

Mitt nyårslöfte förra året, var att jag skulle sluta klaga verbalt över småsaker som jag gjort tidigare. Typ en diskning, att Johanna inte skulle behöva höra mig muttra högt från köket, där halva grejen från min sida var att hon faktiskt skulle höra mig. Vad jag nu skulle få ut av det.
 
Jag vet inte om det blivit bättre. Lite kanske. Det får ni fråga henne om. Det andra löftet var lite "klyschig" och skulle kunna kommit från vem som helst. Men det var att vara en så bra pappa som möjligt till vårt kommande barn. Den här delen är förstås något som jag jobbar med varje dag. Ingen är väl perfekt, tänker jag, samtidigt som varje förälder kämpar för att komma så nära perfektion som möjligt.
 
Men med facit i hand, så här bara ett par veckor från att vi ska lämna 2016, känner jag ändå att jag får plocka med mig det första löftet in till det nya året och jobba vidare med det. En del som i sin tur då gör att även löfte nummer två naggas i kanten – för att mina verbala klagomål drabbar även Iris.

Min fråga är... kan man ändra på ett beteende?
 
Jag kan ge ett par exempel för att ni ska förstå vad jag menar.
 
1) Det är hockey på tv. Laget jag följer släpper in ett mål i ett viktigt skede av matchen. Då känner jag hur en svordom börjar födas nere i tårna och som sedan färdas genom min kropp, upp ur halsen och ut. Jag vill att den ska stanna där, att jag ska svälja den igen, men oftast går det inte och det känns mycket bättre att bara släppa ut det. Därefter är det bra igen.

2) Jag kör bil, tjejerna sitter i baksätet. En annan bil i närheten av vår gör någonting som den inte borde och jag blir arg. Handen snabbt på tutan, två signaler på ungefär en sekund var för att berätta för den som körde bilen som gjorde fel att det där inte var okej. Sen bubblar det igen och så kommer det ut. Men här har jag försökt hålla mig till tutan, om jag nu måste göra något.

3) Jag ska sätta upp en lampa i huset. Vår vardagsrumsdel av vår öppna planlösning ska få lyse. Jag får problem med "sockerbiten" när jag ska sätta i kablarna rätt, ingenting fungerar. Det djävlas något så kopiöst och så börjar det bubbla igen. Svårdomarna haglar. Tack och lov sov Iris här. Och jag tror inte att jag hade låtit så arg om hon hade varit vaken. Men det är ändå inte bra. Johanna får ju ta det. Det är lika illa det.

Saken med dessa exempel, är att jag låter så mycket argare än vad jag är. Egentligen är det rätt lugnt, om jag bara tänker efter. Inom mig är det inte så farligt, men det är hur det ser ut utåt som får mig att skämmas nu när jag skriver detta, för när jag själv läser mina rader ovan låter det som en person som borde söka hjälp.

Men det jag behöver ändra på i det här fallet är mitt verbala beteende. Speciellt inför Iris, men lika mycket inför alla andra människor runtomkring mig. Jag är inte en person som går runt och är arg hela dagarna, men min korta stubin till att vilja uttrycka min irritation över saker – trots att det går över på tre sekunder – är ingenting jag är stolt över.

Iris ska aldrig behöva känna att hon ska krympa i baksätet av bilen och vara så tyst som möjligt, eller avbryta ett skratt hemma i soffan bara för att hon känner att "oj, nu är pappa arg". Aldrig.

Utan att anklaga min far på något vis, han är en oerhört fin pappa och jag älskar honom massor, så är det nog från honom som jag har fått det här. Att liksom... låta argare än vad jag egentligen är. Han kan låta väldigt arg, men så är det inte så farligt. Men utåt blir det inte bra. Jag vet dock inte om han visste om sitt problem med det här. Nu gör jag det och tänkte göra något åt det.

Jag får svälja det bara och räkna till tio. Tänka att det inte är något att irritera sig på och överlag försöka bli en mer harmonisk person. Sedan adderar det förstås saker till detta som stress över allt möjligt, sömn, pengar och annat. Men det är samtidigt inga ursäkter.

Så. Hur ändrar man på ett beteende? Kan man det?