Att få Iris att somna utan amning

De senaste veckorna har jag och Johanna försökt börja lägga Iris utan att hon ska amma och somna vid bröstet. Det har visat sig vissa kvällar gå hur bra som helst och andra... inte alls.
 
Slutresultatet av kvällarna skiljer sig något enormt, trots att vi försöker att följa samma rutiner. Iris får sin kvällsgröt och efter den myser hon i en famn innan det är dags att sova.
 
Oavsett om det slutar med att Iris somnar direkt när jag lägger henne eller skriker efter bröstet, är det alltid mysigt till en början. Den där stunden när jag bär henne upp för trappen, lägger henne i vår säng och hämtar hennes bok om lilla kanin som ska gå och lägga sig.
 
Hon ligger där, med huvudet lutat mot alldeles för stora kuddar, med hennes gosedjurskanins öron i ena handen och tummen på andra handen placerad i munnen. Hon lyssnar på sagan och vi har en riktigt mysigt stund.
 
Därefter är det lite lotteri vad som händer härnäst.
 
För några kvällar sedan slog jag rekord. Inte bara för mig, utan även för Johanna. Jag la ner Iris i hennes säng intill vår, nynnade på sånger hon lärt sig känna igen och strök henne med insidan av min hand över panna och hår.
 
Några minuter senare sov hon. Jag klev ner för trappen, mötte Johannas blick från köket och gav henne ett fjantigt "V-tecken" med vänsterhanden. Mallig (och lite stolt) som aldrig förr efter en läggning. Att få Iris att somna utan strid, det är en oerhört stor seger. Varje gång. Att få henne att somna efter stid, är en ännu större.
 
Och så finns det andra kvällar, så som de flesta faktiskt slutat än så länge. När Iris vägrar sova. Hon sträcker handen efter hennes sänghimmel, ska dra i de lysande bollarna vi satt upp utanpå. När jag tar bort hennes hand och berättar att hon inte får dra i dem, blir hon arg och skriker.
 
Hon spänner hela kroppen så att huvudet tar i övre kanten på hennes babynest som hon fortsatt sover i samtidigt som hon trycker ner fötter i madrassen så att hon nästan ställer sig i brygga. Hon sträcker sin hand mot mitt ansikte, nyper tag i min kind eller något annat och trycker till. Hon är så oerhört stark i nyporna. Det gör fruktansvärt ont ibland.
 
Jag nynnar vidare på någon sång, hon trotsar och vägrar sova. Så håller vi på en stund, innan utbrottet kommer. Då finns det ingen återvändo för mig. Eller, det finns en utväg än så länge. Johanna är min räddning. Oftast har jag stått för förarbetet då, som gör att Iris bara behöver tutta lite för att sedan somna i sin mammas famn, helt utmattad efter hennes pappas evisa kamp.
 
Lika mallig jag är när det går bra, lika nedslagen känner jag mig när jag misslyckas. Jag vill vinna varje gång, men det går inte. Det kommer dock komma en tid när jag måste vinna, när räddningsplankan i amningen inte längre finns. Då får jag ta trollet vid hornen och köra på tills hon slocknar på ett eller annat sätt, för jag kan inte hålla på och passa över nattningar på Johanna även då.
 
Men så länge det behövs, är det enklast att bara låta Iris få amma sig till söms de gånger hon känner sig i behov av det – och så länge Johanna inte har planer på att sluta helt. Men i första hand ska Iris försöka somna utan bröst, vi får väl se om det blir fler vinster än förluster framöver.

Just nu är det en utklassningsseger för brösten.