När både jag och Iris önskade att mamma satt bak

I dag var vi i väg och kollade på ett radhus.
 
Det var inte en bostad som vi var särskilt intresserade av, men bara för att komma igång med sökandet och komma in i det tänket, bestämde vi oss ändå att åka ut och titta.
 
Det var ett radhus i Vällingby, som dock skulle visa sig inte alls vara något som vi gillade och inte området heller för den delen. Men jaja, då vet vi ju det åtminstone!
 
På vägen dit sov Iris hela tiden, men på vägen hem ville hon verkligen inte åka bil.
 
Jag satt i baksätet med Iris medan Johanna körde och plötsligt började Iris att gnälla lite för att sedan gråta.
 
Några minuter senare var hon otröstlig och skrek okontrollerat tills jag fick be Johanna stanna bilen så att jag kunde ta upp henne i min famn där hon sedan tystnade.
 
Just där och då, när hon skrek som värst, tror jag att både jag och Iris önskade att det var Johanna som satt i baksätet med henne och inte jag.
 
Hon är mycket bättre på sådana situationer än vad jag är.
 
När Iris börjar gråta sådär så att det inte går att kontrollera – varken från min eller hennes sida – blir jag som mest stressad och vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
 
Sjunga en sång, stryka henne över pannan, skaka på en bjällra framför henne, tuta med en leksak.
 
När ingenting fungerar och Iris skriker så högt och mycket att hon börjar hosta för att luften tar slut, då är det lätt för pappa Robin att bara vilja knäppa av sig bältet, öppna bildörren och hoppa ut på gatan.
 
Men det skulle jag aldrig göra, förstås.
 
Vi stannade som sagt, då Iris verkligen ville ur sin bilstol.
 
Jag plockade upp henne ur stolen, satte henne i min famn och hon blev snart tyst.
 
Så där satt vi.
 
Jag med Iris i famnen i baksätet, Johanna i framsätet med blinkers påslagen som visar att vi ska stå kvar på den här bussfickan trots att det kommer en buss i backspegeln.
 
Det fanns inget annat alternativ än att sätta ner Iris i stolen igen, vi fick lov att ta oss hem och vi hade en kvart kvar att åka.
 
Iris började åter gråta, men somnade efter några minuter.
 
Helt slut och svettig, med några av hennes livs första tårar rinnandes nedför hennes små röda kinder.
 
Visst finns det mycket värre saker än den här lilla kaosresan.
 
Men det var ett av mina första inslag i känslan som hjälplös förälder.


Iris med sin favorittumme och kanin under söndagsmorgonen.
#1 - - Sanna:

Jag hade min värsta upplevelse som hjälplös förälder förra veckan när min 4-månaders blev livrädd för en hund som skällde. När man är bortskämd med en liten som aldrig skriker till att skrika skärande hjälplöst och otröstligt i 15-20 min.. Det slutade med att jag också började gråta och min mamma fick ta över (det var henne jag var med just då).. Usch. Sen dess har det varit mardrömmar varje natt för den lille.. Traumatiskt och jobbigt för oss vuxna.

Svar: Usch vilken hemsk upplevelse! Jag känner verkligen igen mig i det. Man är ny i största allmänhet i sin roll som förälder och så hamnar man i en situation utöver det som man extra inte vet hur man ska hantera. Hoppas att mardrömmarna avtar snart <3
Robin - Pappablogg.com

#2 - - Micaela:

Du gjorde helt rätt som tog upp henne! Vi har haft samma med våran Adam. Han HATAR att åka bil. Som tur var bor vi ju på söder med allt nära så vi slipper åka bil så ofta. Försöker tajma hans sovrepor och anar sär det Babblarna som hjälper till.

Svar: Iris gillar normalt att åka bil faktiskt. Hon har en spegel på nackstödet (sådant som gör att den som kör ska se henne) som hon gillar väldigt mycket att titta i och hon brukar ofta sova gott i bilen. Men just här var det ingen höjdare alls :)
Robin - Pappablogg.com