Barndomsminnen: Min och pappas oskyldiga plan

Jag är äldst och har tre yngre syskon.
 
Min syster och jag har samma föräldrar, sedan har vi en bror på vardera sida (alla tre är dock lika mycket syskon för mig, det här med "halv" och sådant existerar inte).
 
Jag minns när jag och min (tre år yngre) syster var yngre, när vi var i väg med pappa till vår sommarstuga i Gävunda, dryga timmen utanför Mora.
 
Dit åkte vi ibland på somrarna, det var skönt att komma lite hemifrån även om det inte var så långt dit.
 
Vi åkte ut med båten och fiskade, sköt med luftgevär och byggde båtar av barkbitar som vi tävlade med i bäcken intill huset. Bland annat, sådant vi inte gjorde hemma.
 
På kvällarna när det var dags att sova, kunde min syster störa sig på att jag skulle få vara uppe lite längre än henne.
 
För mig var det en självklarhet eftersom att jag var äldre och kanske borde pappa bara sagt det till Ida, så hade hon fått acceptera det.
 
Men i stället för att behöva ta fighten varje kväll, hade jag och pappa en plan.
 
Den gick ut på att jag skulle göra mig klar för sängen och gå och lägga mig jag med, men när Ida somnat, fick jag smyga upp och vara vaken en stund till.
 
Detta gällde dock inte alltid, utan vid speciella tillfällen.
 
Jag tyckte så mycket om de där stunderna vaken med pappa. De fick mig att känna mig vuxen samtidigt som det var vår egen lilla hemlighet att jag var uppe lite mer.
 
Pappa tog kanske en öl, jag fick öppna en Cola till trots att jag redan hade borstat tänderna och pappa spelade musik på radion som han gillade.
 
Jag tycker fortfarande mycket om att umgås med pappa, vi har massor gemensamt och är väldigt lika. Men det var något än mer speciellt när jag var liten, jag såg (och ser) verkligen upp till honom.
 
Innan jag skulle gå och lägga mig överst i spjälsängen inne hos min syster i mörkret och sova, fick jag en kram.
 
Jag minns hur hans skäggstubbiga haka alltid kittlade mig på kinden och hur han höll om mig ordentligt.
 
Pappa har alltid gillat ordentliga kramar.
 
Jag tänker lite på Iris nu när jag tänker tillbaka på ett minne som detta.
 
Hon kommer alltid att vara mitt och vårt äldsta barn, och utan att favorisera ett barn om man har flera (det är inte vad det handlar om), kommer kanske även hon framöver att vilja ha små stunder där hon får känna sig lite äldre än hennes framtida småsyskon.
 
Och då tänker jag när det passar ge henne den möjligheten.
 
Jag inbillar mig att det var något jag växte av - och detta utan att det var något stort som blev orättvist mot min syster.
 
Än så länge är det bara mamma och pappa här som får känna sig lite äldre - med glass och tv-serie - medan barnet sover.

Det finns bra grejer med en regnig måndag

Ännu en måndag i livet har snart passerat.
 
Det har regnat hela dagen och det har verkligen känts som höst i mitt huvud.
 
Men när den här känslan kommer, att det känns lite grått och trist, jobbar jag på att finna ljusglimtar i det lilla.
 
Jag inbillar mig att allting blir lite lättare då och att även en hötslik och regnig dag i slutet av augusti får ett värde.
 
Därför tänkte jag lista några saker som jag - så här i sängen innan jag ska sova - kan komma på som varit bra med den här dagen.
 
Så vi kör!
 
+ Iris väckte mig med Johanna. Att mötas av vår lilla trollunges busiga leende är den absolut bästa starten på dagen.
 
+ Vi beställde biljetter till Lars Winnerbäcks akustiska konsert som han ska ut på i oktober. Det ska bli himla roligt att och härligt att lyssna till honom från parkettplats.
 
+ Av misstag fick vi i går hem Linas Matkasse som vi trodde att vi hade avbokat. Det visade sig i dag att det var härligt att vi fick den, för i kväll lagade vi en pastarätt som var fantastisk.
 
+ Jag fick klart det sista med mitt nya jobb där jag börjar på måndag. Det känns riktigt, riktigt bra.
 
+ Iris somnade av sig själv i sängen efter att hon ätit, bara en sådan sak. Normalt somnar hon i famnen på Johanna intill bröstet men nu var hon vaken efter att hon ätit. Men med tummen i munnen och snuttefilten intill kinden somnade hon sedan i sin säng på egen hand.
 
+ Att vi hade tvättdag! Okej, nu ska vi inte överdriva här, för det var inte jätteroligt. Men mina kalsonger i lådan började ta slut och det är alltid härligt med rena kläder.
 
Citronpasta al forno i tomatsås med ricottatäcke och aubergine.

När både jag och Iris önskade att mamma satt bak

I dag var vi i väg och kollade på ett radhus.
 
Det var inte en bostad som vi var särskilt intresserade av, men bara för att komma igång med sökandet och komma in i det tänket, bestämde vi oss ändå att åka ut och titta.
 
Det var ett radhus i Vällingby, som dock skulle visa sig inte alls vara något som vi gillade och inte området heller för den delen. Men jaja, då vet vi ju det åtminstone!
 
På vägen dit sov Iris hela tiden, men på vägen hem ville hon verkligen inte åka bil.
 
Jag satt i baksätet med Iris medan Johanna körde och plötsligt började Iris att gnälla lite för att sedan gråta.
 
Några minuter senare var hon otröstlig och skrek okontrollerat tills jag fick be Johanna stanna bilen så att jag kunde ta upp henne i min famn där hon sedan tystnade.
 
Just där och då, när hon skrek som värst, tror jag att både jag och Iris önskade att det var Johanna som satt i baksätet med henne och inte jag.
 
Hon är mycket bättre på sådana situationer än vad jag är.
 
När Iris börjar gråta sådär så att det inte går att kontrollera – varken från min eller hennes sida – blir jag som mest stressad och vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
 
Sjunga en sång, stryka henne över pannan, skaka på en bjällra framför henne, tuta med en leksak.
 
När ingenting fungerar och Iris skriker så högt och mycket att hon börjar hosta för att luften tar slut, då är det lätt för pappa Robin att bara vilja knäppa av sig bältet, öppna bildörren och hoppa ut på gatan.
 
Men det skulle jag aldrig göra, förstås.
 
Vi stannade som sagt, då Iris verkligen ville ur sin bilstol.
 
Jag plockade upp henne ur stolen, satte henne i min famn och hon blev snart tyst.
 
Så där satt vi.
 
Jag med Iris i famnen i baksätet, Johanna i framsätet med blinkers påslagen som visar att vi ska stå kvar på den här bussfickan trots att det kommer en buss i backspegeln.
 
Det fanns inget annat alternativ än att sätta ner Iris i stolen igen, vi fick lov att ta oss hem och vi hade en kvart kvar att åka.
 
Iris började åter gråta, men somnade efter några minuter.
 
Helt slut och svettig, med några av hennes livs första tårar rinnandes nedför hennes små röda kinder.
 
Visst finns det mycket värre saker än den här lilla kaosresan.
 
Men det var ett av mina första inslag i känslan som hjälplös förälder.


Iris med sin favorittumme och kanin under söndagsmorgonen.
Visa fler inlägg