Nu är det jag som gör som i filmerna

Jag har sedan jag var liten tyckt om den där varma scenen som finns i vissa filmer. Den när ett barn har somnat i sin säng och där en förälder kommer in i rummet efter en stund och med lätt hand lägger täcket som glidit av till rätta.

Jag har alltid tyckt att det finns något fint i det där. Ögonen från föräldern som vilar på barnet, som vilar på det mest dyrbara den här mamman eller pappan har i sitt liv.

Och nu sedan över ett år tillbaka får jag själv uppleva den där känslan. Jag har alltid vilat mina ögon på Iris och älskat att göra det. Men det är sedan hon flyttade in i sitt rum som jag också har kunnat addera täcket.

Hon är, precis som sin pappa, väldigt rörlig när hon sover. Vilket gör att kroppen inte länge ligger kvar i samma läge som hon somnade och täcket flyger snabbt av henne. Därför har jag, när jag går och lägger mig, alltid tittat in till henne för att se hur hon ligger.

Ibland ligger hon på madrassen nedanför sin säng. Ibland med huvudet där fötterna var när jag lämnade henne vid nattning. Och oftast ligger inte hennes kanin på en armlängds avstånd ifrån henne längre.

Så jag brukar börja med att lägga henne på sidan, som jag inbillar mig att hon tycker bäst om att sova. Sedan lägger jag kaninen intill hennes hand. Drar sedan på henne täcket och 'kokongar' in henne ordentligt. Jag stryker henne över kinden och pussar henne i håret, innan jag ställer dörren på glänt och lämnar rummet.

Hon är så fin där hon ligger och andas djupt. Det ser så skönt och fridfullt ut. Jag kan nu höra genom babyvakten hur hon rör på sig. Kanske ska jag stoppa om henne en sista gång innan jag själv också ska sova.

Ja, så får det bli.

Pappa har börjat jobba med Bolibompadraken

Ja, fort gick det. Plötsligt har jag börjat jobba igen. Min och Johannas plan och ambition från början var att dela 50/50 så gott det går på föräldraledigheten. Så har det inte riktigt blivit.
 
Jag var nu hemma mellan första mars och 15 maj. Det blev också all min ledighet med Iris. Detta ofrivilligt på grund av jobb. Vi sa att om jag får ett riktigt intressant jobb över sommaren, som är värt att ta för att kanske bli kvar där även efter sommaren, så kör vi på det.
 
Då skulle Johanna få vara hemma igen medan jag jobbade. Och där är vi nu. Jag har jobbat ett par dagar och arbetet känns helt rätt. Men det är också med en lite konstig känsla i magen som jag vinkar hejdå till Iris under morgnarna nu. Jag hade jättegärna varit hemma med henne hela sommaren.
 
För det är ändå en lyx vi har i det här landet. Att vi har möjlighet att vara hemma såpass mycket med våra små barn. Men i det här läget fick tyvärr chansen till fortsatt arbete lov att gå före. Och när den här branschen är som den är – där det är svårt att fastna och bli kvar, mycket handlar om tur – så måste man ta chansen är den kommer.
 
 
Jag skickade denna selfie till Johanna (och inte minst Iris) i går efter min första arbetsdag. Johanna har berättat i efterhand hur Iris bara stirrade på bilden när hon fick se den, kanske i tio sekunder, innan hon log och pekade på bilden med ett "paaappaa!".
 
Hon är nämligen löjligt förtjust i den där draken och gungar med i drakdansen varje kväll numera. Hon ska få följa med till mitt jobb så småningom och hälsa på draken, det måste jag fixa.
 
Men så ja... nu rullar det på med jobb här framöver. Jag ska försöka blogga i den mån jag hinner, men som ni ser kan det gå några dagar mellan inläggen ibland. Nåja, ni märker hur det blir. Iris blir i alla fall bara roligare och roligare så det blir med detta lättare och lättare att få inspiration till saker att skriva om.

Nu har Iris börjat testa oss på riktigt

Iris har kommit in i en tid när hon testar oss mer och mer. Hon kollar vart gränserna går. Det hon framför allt gör, är att leka med saker hon inte får ha och peta på saker som vi sagt nej till.

Det klaraste exemplet är teven. Jag vill inte ha en massa små Iris-avtryck längs hela nedre sidan. Så varje gång Iris är vid teven har jag konsekvent lyft henne därifrån.

Detta har gjort att hon flera gånger om dagen hasar sig fram till teven, drar sig upp och ställer sig vid den. Men innan hon petar på skärmen, vänder hon sitt lilla huvud och söker min blick.

Och hon gör det med den där busiga blicken som säger att "haha, jag vet att jag inte får göra så här, men jag gör det ändå. Vad ska du göra åt det, pappa?"

Och så säger jag åt henne att hon inte får göra så innan jag lyfter bort henne - med henne gapskrattandes i mina armar.

Om jag inte är i närheten och hon ställt sig vid teven är det inte så att hon petar på den när hon har chansen. Nej, då står hon där och ropar på mig.

"Pappa!" "Pappa!" "Paaappaaa!" fortsätter hon tills jag svarar. När jag kommer ut från exempelvis badrummet och hon ser mig, retas hon genom att hålla fingrarna väldigt nära teven samtidigt som hon skrattar.

En riktig busunge har hon blivit. Samma sak är det med tv-kontroller, ljusstakar och alla andra saker som vi inte vill att hon ska leka med. Tänk att det kan vara så roligt.

Vi bytte nyligen Apple TV mot Chromecast. Då fick hon börja hålla i ATV-kontrollen. Det var spännande i början, ett par dagar, men sedan var det tråkigt eftersom att det inte var någon som tog den ifrån henne, det var ingen sport längre.

Här är trollungen och testar på nytt pappas tålamod.

Mössa inomhus hör förresten inte till vanligheterna.

Men då jag satte på mig keps för att inte behöva stå ut med att se mitt stökiga hår, hasade Iris sig bort till sin vagn, ställde sig upp och hämtade sin mössa. Tog sig sedan fram till mig och ville att jag skulle hjälpa henne på med den. Så, så blev det!

Möss-Iris och keps-pappa.

Visa fler inlägg