Nu flyttar jag!

Det har vuxit fram senaste tiden, att jag behövde något nytt och fräscht kring bloggandet. Arkivet har hängt på, designen (typ) likaså och ni hittar mig numera via robin.vimedbarn.se (KLICKA HÄR!).
 
Jag har saknat att blogga via Wordpress och tycker att blogg.se har slagit av på takten kring alltifrån att utveckla sin app till att uppdatera sin startsajt.
 
Så, nu hamnar denna pappablogg på en logisk plattform – där folk med barn bloggar.
 
Jag skulle bli jätteglad om ni vill haka på. Så klicka på länken ovan så ses vi där!

Iris lilla trio

Iris började på förskolan igen förra veckan efter fyra veckors sommarlov.

På förskolan där hon går finns det tre-fyra avdelningar. Tanken från början var att hon inte skulle byta till den här terminen utan gå kvar där hon varit.

Då pedagogerna inte "flyttar med" barnen, kände ändå jag och Johanna att det var en trygghet i att hon fick vara kvar med dem.

Men så veckan innan sommarlovet, fick vi veta att Iris i stället skulle flyttas upp. Det hade blivit en plats ledig och då kände de att hon stod näst på tur. Vi blev lite fundersamma och allt blev lite konstigt.

Samtidigt som Iris kompisar som skulle byta hade fått gått dit och hälsat på ett gäng gånger tillsammans, fick Iris börja skolas in från förra veckan när hon var tillbaka igen.

Men tack och lov har det gått bra. Vår tanke i att det skulle vara bra med tryggheten i pedagogerna, visade sig inte vara större än den trygghet Iris hittat i några av sina kompisar.

Tio-elva av de 14 barnen Iris hade gått med förra året skulle byta avdelning. Nu när Iris fick "följa med", känns det ändå så här i efterhand helt rätt.

Iris har kommit in i det på ett väldigt naturligt sätt och även om hon varit lite blyg till sina tre nya pedagoger, har det gått bra.

Och kompisarna hon står närmast hjälper verkligen till – utan att de kanske tänker på det. Som den här morgonen, när jag och Iris kom till förskolan.

Då står hennes två närmsta kompisar och vinkar i fönstret intill entrén när vi kommer. Och när Iris öppnar dörren ropar de "hej Iris!" och dansar för att de är så glada att Iris äntligen har kommit.

Jag ser på Iris att hon blir på bra humör direkt. Hon ler, en liten blygsamhet släpper och snart dansar hon också. 

Jag följer med in men hon är redan uppslukad av leken. Jag vill alltid få hennes ögonkontakt innan jag går, så att hon vet att pappa har lämnat, så att hon inte kommer på det senare. Hon ser mig när jag vinkar, vinkar tillbaka, säger "hejdå pappa, ses sen!" och dansar vidare med sina kompisar.

"Okej, jag tror att hon förstått" skrattar jag och en pedagog medan vi ser de här tre tjejerna börja leka doktor.

Det är så fint med den här första vänskapen och att de leker så fint tillsammans. De leker med andra barn också, förstås, men just den här trion har funnit varandra lite extra.

Det blir ännu finare när jag romantiserar det hela och tänker att de kommer att gå i samma klasser nu hela vägen upp i gymnasiet och vidare.

Det kanske inte blir så, någon kanske flyttar på vägen eller något annat kommer emellan dem med åren.

Men om, det är en fin tanke.

Så här kan man se ut när man bakar scones en söndagsmorgon. Jag fick absolut lov att ha förkläde jag med.

Tunnan är borta

Den stod här som en del av köpet när vi var spekulanter på huset. Och kanske gjorde den i alla fall mig någon liten extra procent intresserad.
 
Då var den vattenfylld och fin. Men det skulle visa sig att... det blev den aldrig igen så länge den stod hos oss. Den blev bortglömd, fick aldrig någon kärlek och i förra veckan blev den till sist även såld.
 
 
Jag la ut en annons på blocket och fick massor (MASSOR!) av svar. Jag förklarade situationen, att den stod knepigt till och att den måste monteras ned för att fraktas bort.
 
Troligtvis har säljarna fått upp den innan staketet runt altanen byggdes. Därför var inte ens kranbil aktuellt (vilket många frågade om), då närmsta väg ändå är en bit bort.
 
Jag kom överens med en trevlig intressent om att komma och titta på den. Och vid första anblick bestämde han sig för att köpa den. Om jag då bara hade vetat hur mycket arbete som väntade oss.
 
Eftersom att jag själv inte hade byggt upp den, tänkte jag att man tar bort två stålvajrar runtom och så faller plankorna som domino. Om det var så enkelt? Haha! Nej.
 
Yttre plankorna var fastskruvade i bottenplattan. Det var bara ett av många problem. Jag fick låna skruvdragare av en granne och sedan fråga om bärhjälp från två andra.
 
När vi hade lyckats få bort allt från altanen till hans flak hade det gått 2,5 timme. Otroligt pinsamt för mig även om jag inte visste på förhand hur lite eller mycket jobb det var.
 
 
Men mannen som köpte tunnan var både schyst och pedagogisk. Han resonerade i att ”det enda vi vet att vi har är tid och stressar vi blir det bara fel. Så låt detta ta den tid det tar”.
 
Det underlättade förstås massor för mig, som inte kunde sluta tänka på att stackaren sedan skulle bygga ihop den här igen senare nånstans.
 
Men det gick bra, tunnan är borta, vi blev lite rikare (på ett pris jag ville pruta ner för att det blev knas med allt jobb men köparen insisterade på att utgångspriset gällde) och har nu en snygg cirkel i altanen som solen ännu inte kysst.
 
Troligtvis blir det en lekstuga på den fläcken så småningom.
Visa fler inlägg