När lejonmanen släpptes fri för passfotot

I dag var vi i väg till Solna polisstation för att skaffa ett pass till Iris. Hon vill hemskt gärna följa med sina föräldrar till Grekland i slutet av september och då är pass ett måste.
 
När vi kom till väntsalen ville Iris inte vara kvar. Hon ville gå ut och titta på bilarna och hoppa i vattenpölar. Så jag och Johanna gick ut med henne varsin vända innan det var vår tur.
 
Det knepiga var att få Iris att sitta stilla för att ta passfotot. Till en början gick det ganska bra. Men Iris, som redan var trött, blev tröttare för varje foto som poliskvinnan inte var nöjd med och vi fick lov att göra om.
 
Jag fick försöka distrahera henne med leksaker under kameralinsen och för varje ny tagen bild hoppades vi att den skulle duga. Men många gånger blev det "en till" innan Iris tröttnade ur helt och vred sig i sin mammas famn.
 
Det var då den rutinerade tanten med pinnen kom. Hon hade med sig en lång pinne som det satt en bebisleksak fasttejpad på i ena änden. Så från hennes polisluckan, sträckte hon ut pinnen och fick leksaken att skramla.
 
Iris fokus fastnade på leksaken. Lite som att hon undrade om tanten faktiskt trodde att hon tyckte att det där skulle vara roligt, att tanten trodde att hon faktiskt var en bebis.
 
Men det gjorde jobbet, bilden togs och blev godkänd. Vi fick aldrig se den, vi får vänta tills vi får hämta ut passet inom ett par veckor. Och Iris får följa med till Greklandet, skönt det!
 
Mitt i alltihopa fick Iris lov att ta ur hårsnodden också och släppa lejonmanen fri.

De sista riktigt varma sommardagarna

Mitt schema var planerat så väl att jag mitt i augusti hade fem dagar ledigt. Vi brummade upp till Falun till Johannas föräldrar och har nu varit här sedan i torsdags.
 
Det här är den optimala gården för små livliga ungar som Iris (och hennes kusiner som varit här). Det finns en stor gräsmatta, vatten, en brygga, en båt, massa bär på gården, en liten sandstrand, med mera.
 
Det känns som att det är sista sommardagarna som vi sugit i oss här. Det känns nog inte mest så vädermässigt, utan för att vi ska gå in i en ny fas i livet som familj när vi kommer hem. Om två veckor börjar Iris på förskolan och kort därefter ska Johanna börja jobba igen. Då är vi två föräldrar som jobbar och en liten ettåring på förskola.
 
Och om ytterligare en vecka efter det ska vi på något så märkligt som föräldrarmöte. Jag ska alltså på möte, som förälder. Möte som förälder åt min dotter. På hennes förskola. Ibland känns det som att jag fortfarande inte har tagit in att jag är någons pappa. Gör man någonsin det?
 
 
Håll förresten koll här på bloggen! Senare i veckan kommer information kring något som jag hoppas att ni kommer att uppskatta. Jag kan inte avslöja det riktigt ännu, men snart!

Jag önskar att Iris har en kompis som Knivlisas son på förskolan

Det var redan i början av maj som Knivlisa skrev detta inlägg på sin blogg.
 
Jag placerade snabbt länken i ett inlägg och sparade som skräppost för att skriva inlägget vid ett senare tillfälle. Av någon anledning har det inte blivit av tidigare, men nu när jag såg det tänkte jag ta tag i saken.
 
Gå gärna in och läs det inlägget först innan ni läser vidare (klicka på bilden).
 
 
Jag läste det här inlägget och blev så himla berörd.

Genast började jag tänka på hur underbart det skulle vara om det finns sådana små omtänksamma kompisar på Iris förskola när hon börjar om mindre än en månad. Och att hon absolut är en sådan själv.
 
Jag har daglig ångest över att Iris snart ska vara ifrån mig och Johanna flera timmar varje dag. Jag kan inte rå för det, men jag tycker att det här med att hon ska börja förskolan är fruktansvärt jobbigt.
 
Då kändes det bra att läsa det här. Alla borde ha rätten till en Sixten på sin förskola.
 
Sedan två timmar tillbaka är det augusti. Månaden då Iris ska börja på förskolan.
 
Jag dör.
Visa fler inlägg