Lägesrapport

Iris har varit sjuk ett par dagar med feber och fick då amma ett par nätter igen efter att vi fått henne att sluta med det.
 
Vi kände att det var direkt nödvändigt då hon behövde få äta något på natten samtidigt som hon var lättare att få att somna igen genom amning.
 
Vi var oroliga att detta skulle göra att vi skulle få börja om igen med nätterna. Men jag kan nu meddela att det går som vi hoppats på.
 
I natt ville Johanna sova ut efter ett par nätter med mindre sömn. Jag tog därför natten med Iris. Hon vaknade ett par gånger, en vid ett och en vid fyra, men somnade snabbt om igen vid båda tillfällena.
 
Sov sista gången till sex vilket var en timme längre än vad hon brukar vilket var mycket uppskattat. Nu gör hon morgon med sin mamma på nedervåningen sedan tio minuter tillbaka och den här trötta pappan ska försöka somna om några timmar.
 
Jag sover verkligen på helspänn när jag sover ensam med Iris och vaknar för minsta ljud. Vilket i sig förstås är bra, men det gör att jag inte sover så djupt som jag brukar. Därför ska det bli skönt att sova lite extra nu.

Det är skillnad på grannar och grannar

I måndags när jag skulle gå ut med Iris för att hon skulle sova, mötte vi ett par grannar under den korta promenaden. Jag fascinerades över hur oerhört olika personer kan hantera situationen när man möter en vagn som det troligtvis ligger en bebis som till största sannolikhet ska till att sova.

Först mötte jag en mamma med sin ena dotter som bor precis till vänster om oss. En jättetrevlig kvinna som varit in och hälsat och som jag pratat med ett par gånger. Vi kom ned för backen 50 meter från vårt hus och svängde höger. Då kom hon med sin dotter och gick kanske 20-25 meter bort på vägen.

Hon tittade upp och såg oss. Just då visade hennes dotter någonting på mobilen. Jag vet inte vad det var mer än att det hördes musik. Snabbt viskade mamman (ändå tillräckligt högt för att jag skulle höra): ”Nu får du pausa några sekunder.”

Vi möttes, vi hälsade med mimande läppar. ”Ska hon sova?” Jag nickade och log. När de hade passerat oss och var på väg upp för backen, sa mamman till dottern att hon kunde sätta igång klippet igen på mobilen som de tittade på.

Det var så himla fint gjort tycker jag. Det var absolut ingenting som hon hade behövt göra, men att hon ändå gjorde det. Det var lika fint som det var oväntat. Hon har förresten tidigare i höstas sett när jag kommit hem med Iris och ställt henne på altanen, bett sina barn dämpa sig lite när de har lekt för att ”bebisen sover”.

Inte heller något som hon hade behövt göra. Vill vi vara säkra på att Iris sover får hon isåfall helt enkelt sova inomhus. Men ytterligare en gest som gör att jag gillar henne väldigt mycket. Helt klart favoritgrannen.

Och så har vi den andra grannen, som jag är osäker på vart han bor men som jag ändå ser i området med ojämna mellanrum.

När vi hade gått vidare under samma promenad, hann vi 30 meter kanske innan Iris  hade stängt ögonen. Då vände jag och började gå hemåt. Precis när jag vänt mig om, kommer en annan granne från det hålet.

– Jahaaa, hon sooover reeedan?! Skriker han.
– Ja jo, det brukar räcka att gå hit, viskar jag.

– Vad skööönt! Aja, haaa eeen treeevlig daaag dååå!
– Tack tack, detsamma du, detsamma.

Han går vidare. Jag tittar ner i vagnen, Iris har vaknat.

Där och då ville jag ropa på mannen i cowboyhatt (jag skojar inte, han bär en stor och brun cowboyhatt) och be honom komma tillbaka för att han nu skulle betala mig antingen 500 spänn eller söva om Iris.

Det sistnämnda skulle dock bli svårt. Jag hade också blivit livrädd om någon främling skjutsade runt mig i den hatten.

Men det är som sagt spännande och fascinerande hur människors spelsinne till barnvagnar kan skiljas åt något så enormt.

Det var alla hjärtans dag i går

Jag är inte speciellt förtjust i ’alla hjärtans dag’ utan är väl av den åsikten att man ska kunna sprida kärlek och visa varandra värme även under en dassig och slaskig tisdag dagen före löning i november.

Men om den här dagen kan få människor att kicka igång lite tänk kring att framöver sprida kärlek har den förstås sin funktion och kanske lite charm.

Det bor dock en liten romantiker i mig som jag tycker om att använda mig utav ibland. Jag köper hem blommor, tycker om att ge små oväntade presenter och slår gärna lite större om jag har råd vid födelsedagar.

Då tycker jag att ’alla hjärtans dag’ också kan användas för sitt syfte. Hade jag bara gett Johanna en ros just 14 februari varje år, hade det nog mer känts som ett måste än något fint. Och så hoppas jag inte att folk gör (även om det säkert sker).

Jag köpte rosor och choklad under separata kvällar förra veckan till Johanna. Men jag kunde inte låta gårdagen vara ändå. Innan hemfärd klev jag in på en blomaffär på Liljeholmen.

Det var jag och klyschigt nog 20-talet andra personer (de flesta män) som skulle köpa med sig något fint hem. Det är vad det är.

Min plan var att gå hem och lägga dessa rosor utanför dörren, för att sedan få Johanna att tro att det knackar och så får hon öppna och… ja… ”surprise surprise! Rosor!”… ni fattar.

Det enda jag var orolig över var att Johanna skulle se mig i fönstret när jag kom med blommorna i högsta hugg, men det gick vägen. Jag la rosorna utanför dörren tillsammans med två trisslotter och varsin B&J och gick in.

Passande nog höll hon på att bädda på övervåningen. Detta efter att Iris bajsat ner delar av sängen i går natt (det klassiskt lösa ”tandbajset” har jag fått lära mig, trevligt värre!). Jag tog Iris för att byta om till pyjamas och knackade på ytterdörren precis innan.

”Kan du ta det… jag är lite upptagen!”

Hon sprang ner, öppnade och fick sig en liten överraskning trots allt. Detta var ju inget stort, bara en liten grej, men jag vill ändå inbilla mig att det är sådana små gester som förgyller vardagen lite.

Tyvärr var det bara 30 spänn i vinst på Trisslotterna.
Visa fler inlägg